De flesta minns sin första bil. Så även jag. Många andra i min ålder började med en gammal Volvo Amazon men jag ville ha något annat. 18-årsdagen kom och gick utan att jag tog körkort eller skaffade bil. Jag var fullt upptagen med att vara en slashas som hellre drack öl och brännvin i baksätet på andras bilar. Sett i efterhand slösade jag bort många år i onödan. av Anders Hjelm.
Vändpunkten kom när min 22:a födelsedag närmade sig. Ett par kompisar tyckte vi skulle åka en vecka till Mallorca och festa.
Jag tyckte det lät som en bra idé, kontaktade banken och fick ett lån på 5.000:- som skulle sättas sprätt på.
Helt vansinnigt. Lyckligtvis besinnade jag mig av någon anledning och funderade på om inte ett körkort skulle vara bättre.
Övningskörning i raggarpråmar.
Kontaktade en körskola i Smedjebacken som erbjöd intensivutbildning i en vecka och fick plats en månad senare. Så värst mycket övningskörning blev det inte, ett tiotal mil i kompisens Oldsmobile Vista Cruiser och ungefär lika mycket i en annan kompis Valiant.
I slutet av mars 1987 övningskörde jag de sju milen till Smedjebacken och fick dela lägenhet och körskolelärare med en Stockholmare som också hade körkortsbehov. Veckan gick fort med teoriböcker, säkerhetskontroller, halkkörning, dragläge, trafikregler, stads- och landsvägskörning i en salig röra.
Jettalätt.
Körutbildningen skedde i en röd, fyrdörrars Volkswagen Jetta av senaste årsmodell.
Allt gick förvånansvärt lätt , däremot hade Stockholmaren stora problem med det mesta men han hade å andra sidan aldrig suttit i en bil, uppväxt med tunnelbana som han var.
Enligt reglerna skulle man, efter genomförd utbildning, vänta en vecka innan man fick göra uppkörningen. En nervös period ägde rum hemma med teoriböckerna innan det var dags att ta tåget till Ludvika och göra uppskrivning och uppkörning en mulen tisdagsmorgon i april.
Röksugen.
I Sporthallen i Ludvika genomfördes teoriprovet.
Det fanns ett konferensrum i källaren där jag skulle testas tillsammans med ett tiotal andra körkortsaspiranter.
Min vana trogen från olika prov i högstadiet lämnade jag in svaren först av alla för att gå iväg och röka och fick därigenom veta att jag skulle få vänta till sist med uppkörningen. Det blev en lång och nervös väntan.
Möbelsparkare
Trekvart senare fick jag veta att jag var godkänd på teorin och uppkörningarna började. Efter en halvtimma kom den första och sen den ena efter den andra tillbaka till Sporthallens cafeteria. Stockholmaren svor hett. En sparkade möbler omkring sig men de flesta skrattade högt och man förstod vilka som kuggat uppkörningen och vilka som klarat sig. Själv satt jag tyst, drack kaffe och rökte.
Fyra liter kaffe.
Efter två paket John Silver och fyra liter kaffe var det min tur att sätta mig bakom ratten. När jag stängde bildörren om mig infann sig ett lugn jag aldrig känt förut. Nervositeten var som bortblåst och jag styrde iväg Jettan ett par mil längs riksvägen mot Borlänge innan jag vände och tog en sväng genom centrala Ludvika.
Raggarlunk i stan.
Hela tiden satt jag och sneglade på besiktningsmannens skrivplatta där mitt körkort satt fastklämt. Då vi klev ur bilen efter avslutad uppkörning sade mannen som suttit bredvid:
– Du kör bra. Lite för fort på landsvägen och lite för sakta i stan men du kör bra. Fortsätt så.
Körde Cheva i två dygn
Efter en ointressant tågresa tillbaka till Lindesberg, väntade Jokke, en kompis, vid järnvägsstationen med en ilsket gul ’66 Chevy II stationsvagn.
– Här, ta bilen. Jag vet hur sugen man är att köra bil när man fått körkort, sade han.
Och körde gjorde jag. Jag var inte ur bilen på två dygn annat än för att tanka och äta.
Ingen Amazon
Elva månader senare hade jag jobbat och sparat ihop så pass mycket att jag med hjälp av banken kunde skaffa min första bil och som sagt, det skulle inte bli någon Volvo Amazon.
