Faenskapet av KENNY ÅKERBERG

Worldkustom presenterar en NY SKRIBENT I KENNY ÅKERBERG!  Att skriva, göra tidning, och få banka ihop krönikor ger mycket tillbaka. Inspirerande handslag, hifive på gatan, mail och brev med bifogade pappersbilder. Och så ibland … kommer rader i  arbetad form till Worldkustom . . .

Krantz säger:
När man får hantverk mödosamt inlämnat  med inledande rader av ursäkter förstår man arbetet som ligger bakom. Jag vet.

Att skriva för läsare är fint.
Att skriva för återkommande läsare är finare.
Att skriva för läsare som skriver själva är finare ändå men finast av allt är att skriva så andra börjar skriva. Vi har presenterat flera i Worldkustom.  Håkan Larsson, Anders Hjelm och Jan Silén (fast han var redan krönikör i Power). Nu presenterar vi en till.

Worldkustom välkomnar Kenny Åkerberg
Kenny Åkerberg har övat på usabil.nu – det har jag noterat. Han har utvecklats –  det har jag följt.

Så denna dag steg Kenny ut på ännu ett tomt blad, tog några skär och se. Det han dragit upp var en hantverkares konturer.  Han for ut i en presentation från ett stift som övat, vände upp himmel och jord i berättelsen, landade mjukt, bromsade och kom till punkt.
– Där satt den Kenny Åkerberg.  Välkommen till Worldkustom
\ krantz

FAENSKAPET
av Kenny Åkerberg

Jag satt en dag och bläddrade i mitt gamla fotoalbum och fick se Svante som jag brukade hjälpa på hans bonnagård efter plugget och även Rudolfsson som hade skroten.  Där sprang man omkring  fast man knappt lärt sig gå.

De var grannar Svante och Rudolfsson och de bodde en bit utan för byn.

Jag torrkörde en Buick Eight som hade fått sin sista vila på skroten och nådde knappt upp till vindrutan som var stor som ett hus tyckte man då.

 

Det tog en hel kvart att gå runt bilen. Så stor tyckte man att den var. Fronten var såå lång. Vid närmare eftertanke undrade man varför den hade hamnat på skroten för den hade hel och fin inredning. Visst var den lite skamfilad i lacken här och där men ändå.

Så över till Svante. Han var allkonstnär den gode Svante. Hade väl inte så gott ställt förstår man nu i vuxen ålder. Det var bättre att bygga själv än att köpa dyrt, nytt, var Svantes motto i livet. Pojkspoling som man var fick jag tidigt lära mig köra traktor hos Svante och ingen vanlig traktor heller,  nej det var en stor röd Case som Svante hade knåpat ihop på nåt sätt.

I grunden en Case men sen vete faen vad det var. Allting han hade fått ihop.

Svante var nog först i Sverige med dubbelmontage på bakhjulen i alla fall och en stor Hemimotor satt där, troligen från nån gammal Dodge han köpt billigt hos Rudolfsson.

Ingen störtbåge fanns det. Servo var det  inte tal om och ljuddämpare var också onödigt tyckte Svante,  ”då hör man ju inte när motorn sackar” resonerade han.

Traktorn gick som ett skållat troll på vägen.  Man skrämde ihjäl halva byn när man skulle ner till kvarnen för att lämna säd. Roligt var det i alla fall att skrämma slag på byns alla skvallerkärringar.Svante hade även byggt ihop två st BM 20 Munktellare.  Han hade väl tröttnat på att harva runt med bara en harv efter Casen så sagt och gjort. Det skruvades ihop två stora harvar som täckte nästan halv gärdet men då orkade inte Casen med riktigt.

Den bara vråla och rök svart över halva byn och grannkärringen ringde brandkåren och polis, trodde ryssen var i antågande. Detta var under det kalla krigets dagar.  Det var då de två ihopbyggda BM 20-traktorerna  kom till.  De gick inte fort men tillsammans var det ett urstarkt monster han hade skapat.

” Faenskapet” kallade han monstret för.  En dag efter plugget sa morsan att Svante hade ringt och undrat om jag ville komma över och ringvälta litet på det han hade sått tidigare under dan. Han hade lite strul med monstret och var tvungen att fixa lite som han sa.

– Klart som korvspad,  sa jag och slängde mig på Zundappen som var vältrimmad i Rudolfssons verkstad.

Det var en lång kurva innan man kom fram till Svantes gård och mitt i kurvan bodde kärringen Granlund.

Kurvan var perfekt doserad för att hålla full speed och om allt gick väl klarade man Svantes mjölkbord med en decimeter som stod i slutet av kurvan.

Kärringen fick i alla fall allt vägdamm på sig där hon satt på sin veranda för att hålla koll på vad som försiggick.

Gapa och skrek gjorde hon för jämnan så lite vägdamm gjorde varken mer eller mindre tyckte man. Svante stod på gårdsplanen och viftade med sina stora armar att sakta ner för tusan.
–  Jag har nog med bekymmer ändå med tanten skrek han, och gapflina med hela sitt brunbrända ansikte.
Jag startade upp Casen med elmotorn från gröperkvarnen.

Någon startmotor hade liksom aldrig blivit monterad. Det var ändå lyx med startmotor tyckte Svante.

Ljudämpare likaså och hörselskydd existerade inte i Svantes värld så efter några timmar på Casen var man lomhörd resten av veckan.

Svante hade kylproblem med monstret eller ”Faenskapet ”som han alltid sa.

Han vred igång maskinen med bra låga på gasolen. Man fick förvärma med gasol på kulan på toppen för det var en gammal maskin det här, inga nymodigheter inte.

Så ett rejält spark på startveven och med ens gav maskinen ifrån sig ett grovt muller. Sedan i med en hink kaustiksoda i den stora kylaren.  Lagom var aldrig nåt som hörde hemma i Svantes värld.Så ut på gärdet för att köra ut skiten ur kylaren. Jag såg på håll att han drog kepsen allt längre ner över pannan och det kokade och rök allt mer ur monstret som den värsta masugn.

Det gjorde inte saken bättre att han körde med bar överkropp så han blev ju mer eller mindre kokt på överkroppen. Till slut så var han tvungen att försöka ta sig tillbaka upp på gårdsplanen.

Halvt blind av all soda i ögonen hoppade han av i farten efter det han trodde sig fått ur växeln och slått av på gasen men Faenskapet fortsatte rakt fram i samma fart  in genom ena ladugårdsväggen, upp på foderbordet,  ut genom den andra väggen och rakt ner

i dyngestan på baksidan där det äntligen blev stopp.

Efter att Svante  svalkat av sig sodan i gårdsbrunnen, sade han.

– Jag hade ändå tänkt  bygga om till lösdrift så det blev ju bra ändå och vad Faenskapet anbelangar kan den stå där det aset.

– Jag kanske kan bygga om den till dyngspridare.

 

Svante är borta nu sen många år, likaså Rudolfsson men minnena lever kvar och när jag vänder blad i fotoalbumet får jag syn på min allra första jänkare.

En grön Plymouth Plaza 1955 4 d med rak sidsexa.  Den hade gått som taxi i Falköping.

Köpt för 600 spänn 1969.  Man provkörde lite då och då när man hade kommit hem från plugget och grannkärringen såg snart  till att bylingen fick reda på det.

– Morsan gillade inte att bylingen strök omkring runt tomten men det är en helt annan historia.