Krantz Krönika: Den gamla goda tiden

 I Ullånger 1974 var flickor heligt. Pratade man med en tjej gällde det att välja sina ord. Man hade dem på piedestal.

Apropå dagens gruppvåldtäkter, tafsningar på allmän plats och ofredanden. Unga damer var för oss pojkmän på sjuttiotalet sagolika väsen som siktades på trottoarer, skolcafeterior och gymnasiebussar men absolut inget som hörde vardagens fritid till.

Den vardagen med träskor, jeansjacka, 16-årsmoppe, armsvett och bildrömmar. Den med ensamma kvällar framför vinylspelaren och monterande av färgade lampor i pojkrumshörnen.  

Att det skulle komma en tjej på besök var en utopi men OM så skulle hon mjukna av den rödflammiga väggen.  Vad som skulle hända då hade man ingen aning om.

Det var ett landskap bortom fattning med skrämmande stup och ..  ja, mest skrämmande stup.

Körkortet kom och sommaren. Hon stod plötsligt intill mej. Vem var hon? Ansiktet var slätt med mörka accenter. Det bruna håret var långt och när hon log blottades en jämn tandrad. Hon var lång. Längre än de andra tjejerna. Hon hade mognare klädval. Inte jeans. Ändå ung. Väldigt ung.

Min Opel Admiral från 1966 skulle funka i en hel vecka, det visste jag. Detta var kväll ett av sju.
Växellådan var en liten tablettask bakom motorn. Dess bottenlock hade öppnats och en ny sjutums spik hade monterats som sprint i växelföraren.

Hålet var slitet så spiken slogs in och böjdes runt axeln. Växelspakens lägen blev modell åra.  Man rodde omkring men det höll i en vecka innan det sade klick och spiken gick av.

Kompisens Kapitän stod intill. Han hade jobb han. Det såg man på direkten. Bilen gick på tomgång med varm coupe.   Min stod tyst och kall. Jag pluggade. Vi var väl tjugo pers i en ring på Shells tradarparkering i Sundbron.

Min bästa kompis ägde aftonen men så fort jag sade något skrattade tjejen och log mot mej. Den långa.
-Märkligt. Jag var ju väldigt tvåa här. Det såg alla.
Något hände plötsligt och verktygen kom fram. En Amazon hade jordfel.

– Vem är den långa, frågade jag min kompis?
– Se upp, hon är bara 14! Hon började hänga med oss för några veckor sedan.
Varningen kom i första meningen oss äldre grabbar emellan. Den kom automatiskt och den kom direkt.

Med bilar och ålder kom ansvar. Stort ansvar. Vi hade kul och raggade men alltid med överblick och nästan föräldraansvar.

Amazonen gick igen. Vi drog söderut i fyra bilar. Kvällen var oändlig och kassettbanden nyinspelade.

I Kramfors lyste neonet. Vi tog en fika någonstans alla mot alla. Två bilar åkte vidare till några brudar i Bollsta som alltid hade nattöppet. Två systrar vill jag minnas. Gick bra att ramla in där halv ett på natten.

Kompisen och jag vände norrut med våra raggaroplar. På ön mellan stora och lilla Sandöbron stannade han och vi gick ur och pratade.

Han hade läge på en brud så han undrade om jag kunde skjutsa hem fjortisen.
-Hon vill åka med dej, sade han.
Jag trodde honom. Han hade inte behövt lägga till det. Han visste att jag skulle ha ordnat det ändå utan smicker. Jag nickade.

Hon kom över, satte sig fram, drog upp kjolen för mycket och målade läpparna medan brobelysningens flackande sken dog bort. I baksätet sov två av tre. De lämnades av en efter en. Nu var vi bara två. The Drifters sjöng sina stämmor, Opeln var varm, E4:an tom och natten svart.Hon sökte min blick och kom åt mig nu och då trots det smått enorma avståndet. Separata stolar i en Admiral är glest. Jag tänkte på hennes föräldrar. De är vakna och tittar på klockan. Hon är 14 år och ute med ett gäng bilburna. Hennes första sommar. Hon höjde volymen och dansade i sätet.
Jag log och då stängdes mitt högra öga av misstag till en blinkning. Sekunden efter satt hon på mitt säte på något sätt.  Hon luktade Musk som alla levnadsglada gjorde på den tiden.
Vi rullade längs fjärdar och skogar.  Pratade.  Hon fick visa mig var hon bodde.
Bilen neg ner i gårdsgruset men hon klev inte ur. Det var så mycket hon hade ogjort. Knappen i blusen hade glidit upp och hon ville stjäla en . . .
– Du, sade jag.

– Tack för en trevlig kväll. Nu är du hemma. Det blev litet sent men.
– Träffas vi igen, plutade hon sötsurt?
Hon släntrade i strålkastarskenet, sträckte sig efter husets dörrhandtag vinkade och gick in. Jag väntade tills hon stängt dörren bakom sig och lampan tänts i hallen. Hon var hemma.

-Vi sågs aldrig mer.

 

Backa Worldkustom