Oj, är det redan mars 2017
Dags för en ny ledare till mars. Jag borde skriva något vuxet, balanserat. Klockan är 11:43 torsdagen 23 feb-17. En mattsvart skärmlös 32:a rod mullrar förbi på gatan och solen ritar skarpa kontraster utanför Floridafönstret. 
Grannens Suburban från 1978 glittrar på uppfarten mitt emot. Sonen Gottfrid tittar in i kontoret. Han ser ut så där som han ser ut när han vill leka med pappa.
-Ska vi ta en sväng säger jag.
Voff, säger han och så åker vi på vinst och förlust.
Där, säger han. En Dodge pickis.
Vi handlar den, river av skärmar och huv så bara rambenen sticker fram. Vi ringer till Kalle i Gussjö, Härnösand och bjuder honom på kaffe. Då kommer han med traktorn.
I förbigående ber vi honom vinscha ur 6 liters Volvoturbodieseln med Allisonlåda ur vår gamla lastbil som bara står och hänga in den i Dodgen.
Vi sågar ur det som inte behövs och pillrar tillbaka Dodgefronten.
– Blev en bra burnoutbil, säger sonen.
Man kan bränna däck på 1200 varv.
Det är vardag i USA och hantverkarna på gatan kör fort med sina företagsbilar och vi står i vägen. Dags att rulla. Vi hämtar Dodgen senare. Palmerna lyser svart i motljuset när solen kliver ur molnen och träffar oss i vindrutan och vi stegar upp AC:n på vår gamla Lincoln. Vi åker en knapp kilometer.
– Där en Chevy stepside säger Gotte.
Vi kommer överens om att det är en 66:a.
12 tum breda fälgar, nylackat tak, resten klarlackat, även rosten, klart gnistrande alltså inte matt klarlack.
Vi köper den och vagnen också och åker och hämtar en 396:a att ha för kul hemma i vårt gemensamma warehouse tills någon rolig kaross dyker upp som vi kan para den med.
Rullar vidare. Gatorna i detta område består av industrihus med vidöppna dörrar och gubbar som knådar sina byggen.
Där en Monte Carlo. säger jag. 
– Jag gillar dom här, lite nya kanske men såga av fjädrarna och det är en färdig custom, kolla svarta rutor runt om blir fint i regelsverige, säger jag.
Sonen ser avvaktande ut.
-Hjulen var snygga, säger han. Resten konstigt.
Jag vill omedelbart ha den och köra hem men vi hittar ingen tillsalu skylt. Dollarn står i 8,70 men vadå, man lever en gång. Jag lämnar mitt visitkort.
Det luktar färg. Inne på gården målas en Corvette. En sån där nyare apparat. 
På en tvärgata längre ner bromsar vi igen.
Ford F100 femtioooo … fem – inte vet jag. Nåt att stoppa bigblocken i fast synd att börja riva i den.
-Fin som den är, säger vi och är överens igen.
– Jag kan ta Impalan, säger Gotte som på så sätt får sina ”finhjul” direkt på en kaross han gillar.
Jamenvisst. Why not? 63:a SS med bra skinninredning till salu för $ 20.000.
Vi köper den också och får med en halv Firebird 67:a med papper på köpet.
Den disdämpade solen bränner ändå. Vi öppnar en flaska vatten ur bagaget på lilla Lincoln och tittar på klockan. 12:50.
Dags att bege sig hemåt.
Jag har en ledare att skriva. Det var roligt att att göra en lov i grannskapet och fantisera med junior. Såklart köpte vi inget men bara att drömma om det var lustfyllt. Nu kontoret.
Verkligheten gör sig påmind.
– Även i Florida.
