Krönika: Eld i berget

Mitt förhållande till eld är enkelt. Eld fjantar omkring.  Detta när det bara är att blåsa ut den.  Inställningen har ”so far” resulterat i en uppeldad garagevägg, en nerbrunnen förrådsport, tredje gradens brännskada med sjukhusvistelse, bortbrunnen bröstvårta och halva tomten i lågor.

Bröderna Lennart och Stig Krantz var 15 år äldre än mig.

Det gjorde dem till Fantomen och Batman.

Allt jag längtade till hade de redan gjort.

Deras berättelser innehöll starka färger, skarpa lukter, nattövningar, bilar, brudar och bensin allt inramat av humorns förföriska fackverk.

 

-Spräng skiten eller elda upp den.
Hemma på gården i Ullånger fanns ett stort miljötänk 1962. Det gällde att ha en dräglig miljö på gården. Att hålla undan. Gamla bilbatterier slängde man i sjön, spillolja hällde man i dikena och plastmattor eldades upp tillsammans med gamla däck under högtidligt välkomnande av våren varje sista april.Samma med våra grannar. En kusin delade en Hemek framför huset. 200 liter spillolja återvanns direkt  i gräsmattan. Det var ju ändå därifrån guldet kommit en gång så ”tillbaka till naturen”. Det växte inget där under hela sjuttiotalet.

Elda eller spräng
Mor och söner hölls med eld hemma.  Pappa var mera för Dynamit. När han kom ut med hemliga askar och trälådor han snott från jobbet  och började rulla ut tråd visste man.

Familjens sprängarbas skulle ställa saker till rätta. Huset var nybyggt 1954. Cementtrappen med ingjutet järnräcke var hypermodernt i ett land med lutande steg av trä till husen. Femtio meter bort stod ett nybyggt kallgarage men farsan hade retat sig på en kvarlämnad stubbe vid garageväggen med yviga förgreningar i backen.
-Ska lätta på den så vi kan bära bort den sade han.

När det small flög stubben i en båge trettio meter upp i luften, över det nybyggda husets takås och landade rykande hundra meter ner i åkern. Kaffet ångade ur mammas vida porslinskoppar efteråt och alla skrattade runt bordet.
– ”Vad hemskt” och sånt sade de  men ingen menade det.
Den förhatliga stubben var borta och miljön där hemma var god inne som ute.

Sjuttiotal.
Storebror stod och pinkade i en enkilos kaffeburk från Cirkelkaffe. Det var nattskift på Kema Nord i Sundsvall. Jag var 19, han 34.

Han tände en cigarett och slängde tändstickan i burken. Vätskan flammade upp och brann med meterhög låga i flera minuter.
-Va ere, sade han.
– M-men, det brinner sade jag?
– Ja, vad är det med det då?  Kan inte du elda ditt piss?

Han satte fimpen i munnen och skrockade vänligt som alltid.
– Har du eldat upp en snödriva nån gång?
Fantomen, kände jag. Precis som när jag var liten.

Han tog en säck och slängde runt med innehållet i snödrivan.

Ur det vita steg en vit rök. Han slängde en tändsticka till och snödrivan brann upp.
– Karbid, sade han. Bra grejer.

Hämta motor
Något år senare hade en kompis till mig berättat om en V8 han skulle hämta som stod i ett förråd långt inne i skogen. Problemet var att det var mitt i vintern och snön låg meterhög kring de avlägsna, fäbodvallsliknande husen. Vi skulle aldrig få upp porten.
-Inga problem sade jag och bad storebror fixa ut ett par säckar.

Det var gnistrande kallt när vi lämnade Kapitänen bakom oss på tomgång. Den hade dåligt batteri och vi ville inte bli fast fem kilometer in i skogen.

 

-Det här går fort, ska bara lätta på snön litet, sade jag och hörde hur jag lät som pappa i eftermiddagsmörkret. Snön runt ingången brann så det sprakade. De alltid kalla bootsen rök av hettan och det blev sommar framför porten som tog eld den också.

Vi tog upp händerna ur fickorna och började kasta på snö för att rädda virket. Det gillade karbiden.

När elden falnat ramlade porten av de heta gångjärnen av sig själv. Motorn drogs ut på en snöbjörn och slängdes i Kapitänens bagage.

 

-”Vad hemskt” sade vi över bordet efteråt medan kaffet ångade ur kondisets vida porslinskoppar.
– Fast ingen tyckte det.