Krantz Krönika Tillbaka till rötterna

Ofta hör vi detta i musiksammanhang och visst har vi alla behov av att vända åter emellanåt. Nu gäller detta oftast musikstil, spelsätt, influenser osv men inför ett förestående gitarrbygge lät jag tankarna gå i liknande banor.

En krönika från tiden innan jag ens visste att det hette krönikor. Bygget är från 1983, texten från 1994. 

Här skall inte spelas på nån kultplanka från en avlägsen kontinent som inte har mer gemensamt med mina geografiska rötter än Madonna har med Bengt Öste.
 – Nej, fram för The Swedish mylla-sound !!!, resonerade jag

Utrustad med gummistövlar och motorsåg bar det därför av till mitt barndomshem i Ullånger som ligger vid E4-an tolv mil norr om Sundsvall. Mor ruskade på huvudet när jag med vrålande motorsåg försvann bakom ladugården i ett moln av avgaser. Att gitarrkroppens råämne skulle ha andats samma luft och druckit samma vatten som mig själv var grundbulten i mitt resonerande.

Jag tvärstannade med vild blick framför två björkar som såg ut att vara i min egen ålder. De var klart mer imponerande i längd än mina 1.83 och jag kände mig för ett ögonblick osäker på människosläktets påstådda överlägsenhet. Björk…hmm, har aldrig hört talas om gitarr i björk. Men björk är ju tungt, borde bli en bra sustain, ljust är det också vilket ser bra ut när det är klarlackat. Det är massivt så det räcker att skruva i också för den delen.
 – Ha, björk är ju det optimala. Braaoomm…..

Ville börja limma direkt.
Bohmans såg och hyvleri som ligger i grannbyn kapade upp mina stockar till 20-talet ”pinnar” med måtten 1×1 tum samma dag. Nöjd somnade jag i björkdoften från mitt förvärv som travats i ett hörn i sovrummet för att torka.

Ville börja byggandet redan nästa dag men var tvungen att behärska mej då jag vet att torktiden är direkt avgörande för resultatet.

Efter sex månaders valsande runt brädhögen stod en ung Krantz  inte ut längre. Micarna, stallet, elektroniken låg i påsar. Matchande axelband var redan beställt och en begagnad Squirehals samt ett flightcase var på ingående.

Det blev för mycket. Nu eller aldrig tänkte jag och lyfte luren för att rådfråga en erkänt duktig, om än något originell, möbelsnickare om hur länge ett ämne måste torka för att det skall anses som riktigt torrt.

Han dröjde en stund med svaret…jag höll andan….sen kom det sävligt i luren.

Sjödins snickeri i Skjollsta

Knocken
”Jaa.. för att det skall anses som riktigt torrt får du nog räkna med 300 år”
Hjärnan lossnade, balanssinnet slogs ut, knäna vek sig…. som tur var bakåt.
– ”Tack då” hörde jag mig själv säga innan spiralsladden sög ner mej på sängen.
Nå, det nedslående beskedet hade det positiva med sig att eftersom det ändå var ca 299.5 år för tidigt, spelade det mindre roll om jag började idag eller om två månader.

Till verket
”Pinnarna” kapades upp i klossar som nogsamt passades in i ett mönster med ändträ varvat med ådring. Klossarna limmades ihop till rader och slutligen limmades raderna till varandra. Sedan kom det riktigt roliga momentet när kroppens form bestämdes, ritades ut och tillkapades.

Elbasen
Som mall användes en Höfner, halvakustisk elbas jag byggt om tidigare. Den hade kostat  400 kronor begagnad på Hagströms Musik i Örnsköldsvik.  En original Sunburst Höfner med skador i träet.

-Idag coolt. Då bajsbrunt tråkigt. Dessutom gillade jag inte vinkeln på halsen. En dag ryckte jag isär den limmade halsen från kroppen så flisorna rök, passade ihop det som jag ville ha det och Epoxylimmade hela rasket.

Basen mattades ner, skadorna spacklades och den sprutades i källaren i Klappsta med den korpsvartaste färg jag kunde hitta.
Det var nån hårdsvart emaljhistoria köpt på postorder.

En plexiglasskiva beställdes från Clas Olsson i Insjön. Efter olika försök på kartong fick plexit sitt slutliga utseende. Det sågades ut och målades i vit Opelfärg.

Basen blev kanon. Jag spelade på den i flera år och jag älskade kroppens kontur. Sedan kom vurmet för Fenders Precitionsbas och Höfnern såldes till föreståndare Staffan Vedin på OK i Ullånger. (Om någon vet var basen är idag så köper jag gärna tillbaka den).

Gitarren
Valet var alltså lätt när det kom till gitarrbygget. Gitarren skulle ha samma form som mitt gamla basbygge. Jag sökte upp Staffan, lade basen på gitarrämnet och ritade av.

Konturen modifierades något litet. Efter detta blev det dags att fräsa ur för micar, stall, elektronik och halsinfästning. Allt gick som på räls. Nu skulle bara kroppens konturer fasas en aning. Då spårade det ur… En jättekrater i kanten blev resultatet istället för en sober fasning.

Efter en sömnlös natt rådfrågade jag en ”klippa” på träarbeten. (Inte han med torktiden.)

Jodå det gick bra att titta förbi med eländet. Resultatet blev en distinkt fasning längs hela kroppen.

Tack Krister Landberg i Östanvik för den räddningen.

Febrig provmontering
Så långt hade jag nu alltså en begagnad hals, en påse elektronik, en kartong järnskrot i form av ett svajstall, samt en ovanligt formad lökbräda. Nu skulle detta provmonteras för att tillsammans utgöra ett instrument. Jag fumlade litet, kände mig varm uppenbarligen berusad av förväntan och spänning. Halsen på plats. Stallet lika så.

Drog upp nolltian till ungefärligt E. Kikade längs halsen….kanske ändå. Med alla strängar på plats smakade jag på tonen från norrlandsbjörken. Ahh.. rassel rassel ahh…

Nåväl, att vara objektiv i detta exalterade läge är som du förstår omöjligt men ett försök till beskrivning av den rent akustiska klangen blir: Distinkt med rik diskant på gränsen mot ”plonkig” med bra sustain.

På 17:de bandet upphörde dock allting att fungera men en shimsning i halsinfästningen medelst två Öbergs spelkort (ruter10 och spader2) avhjälpte detta.

Gammalt recept från pastorn. 
Lackering vidtog nu och gick till på följande sätt efter ett recept från en numera framliden pastor och möbelrestaurerare, Tore Arenander.

Innan jag hade körkort spelade jag i en trio av unga grabbar i Pingstkyrkan i Ullånger. Den kyrkan har betytt mycket.

Där fanns en pastor som hette Tore.
– En kraftkarl och Tore var själv multimusiker.

Han skjutsade oss till olika spelningar. Han fattade grejen med oss unga  som ville lira musik åt country- och rockhållet.

Han fixade spelningar också Tore. Han kunde skjutsa oss 20 mil enkel i sin Kadett med instrument och förstärkare där bak. Detta var tidigt sjuttiotal.  50-årige Tore blev en kompis.

Sparat för något speciellt.
Tio år senare, när jag flyttat till ny ort, nytt sammanhang och det var dags för lackering kontaktade jag den gamle pastorn. Han var den naturlige vännen att rådfråga i egenskap av finsnickare och möbelrestaurerare.

Tore hade en favoritlack. Det var en gammal cellulosalack som utgått ur sortimentet men han hade sparat en liter till något speciellt. Jag fick den litern jämte tillhörande förtunning.
-Jag minns ännu den handskrivna lappen och de gamla burkarna.

Första varvet: 20% lack och 80% förtunning. Andra varvet 30% lack och70% förtunning osv. tills sista varvet med omvända startförhållandet dvs. 80% lack och 20% förtunning lades. Mellan varven slipning med 600 papper.

Ett klart tålamodsprövande arbete men med ett resultat som en spegel. Heder åt dig Tore Arenander. Tack för alla minnen.

Så blev den
Som avslutning en ny och ännu roligare montering samt koppling av elektroniken. Dimarziomicarna av PAF-typ manövreras med var sin treläges brytare till singlecoil-avstängd-eller humbuckingläge. Den tredje brytaren fasvänder micarna inbördes. Dessutom har volymen push-pull funktion med diskantskärning förr jazziga jam. Allt som allt en helt OK gura om än inte i klass med farbror Leo Fenders produkter. Den har dock något för mej som ingen annan gitarr har nämligen rötter.

Så till sist en liten detalj. Den uppmärksamme läsaren har  noterat att det inte syns nått jack för gitarrkabeln. Det beror på att jag låtit placera det på baksidan, dels för att få en ren framsida, dels för det originella. Inte så dumt faktiskt med undantag för en sak.
– När man tar av sig gitarren fastnar teleproppen i gylfen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ps. Städade i garaget 2019.  På en hylla stod den. Burken med lack jag fick av Tore för 35 år sedan gammal och utgången redan då. Innehållet skvalpade fortfarande friskt. Ds