SVERIGE. Sommaren 1947 var den hetaste på länge. Krigsslutet var fortfarande tongivande och det allmänna stämningsläget högt. Bensinransoneringen som upphörde i november 1945 hade skapat en overklig övergång från gengas till flygbensin. Kanske genomgick folkets sinnen samma metamorfos. by Lars-Åke Krantz 
Efter kriget – flygbensin på macken. Gengaseldarna skruvade av aggregaten och torkade sotet ur pannan för sista gången. Nu kunde man åter tanka på bensinstationen och vilken bensin sedan. De allierades logistisk hade pumpade in förnödenheter till slagfälten under flera år. När kriget tog slut stod Europa plötsligt med ett enormt överskott av flygbensin och Sverige kunde importera till utskottspris. I byarna gick man från gengas till 130 oktan över en natt. Tidningsindustrin blommade. 
Fredsforden
Amerikanska Ford hade åter visat prov på sin fingertoppskänsliga marknadsföringsapparat då man redan innan krigsslutet trummat ut budskapet ”Kommer fred kommer Ford”. När så de första amerikanska bilarna började säljas efter krigsslutet var Fords produkter på gatorna sammankopplade med positivitet och framåtanda. 1946 års Ford kallades allmänt för Fredsforden för övrigt.
Harley Earl bar linjerna i sitt huvud som efter 50 år fortfarande chockar. Han kom till GM 1927. När han som chefsdesigner pensionerades 1958 hade han gett en hel värld fenor, krom och vingar.
Sverige Medan vi i Sverige gladdes åt de enklare bilarna satte mäktiga Cadillac sina nya modeller på gatan i USA. Bilar vi inte ens visste fanns glänste längs boulevarderna medan vi drog våra kärror till mjölkborden. Sommaren 2007, femtio år senare, sammanfogades de båda världarna för några flyende sekunder. Platsen var Stigsjö utanför Härnösand. 
Idag En stridsvagnsmotor hördes i lövverket, visserligen ljuddämpad och avmilitäriserad men ändå. 346 sidventilerade kubiktum fördelade på åtta cylindrar drev fram en kaross så mäktig och så slank att ögat blev tvunget att blinkande vänja sig en stund vid den ovanliga uppenbarelsen. Från den vackert rundade, låga aktern svepte taklinjen obruten fram till den delade framrutan där en fullständigt magnifik motorhuv avlöste för att explodera i ett fyrverkeri av krom i dess kraftfulla, respektingivande front. -En stilstudie av skönhet, elegans och styrka, allt i perfekt harmoni. 
En Cadillac series 62 Club Coupé Sedanette 1947 från ett Museum i USA via en Barret Jackson auktion i samma land till ett mjölkbord I Norrland. Motorn tystnar, ett klick hörs från dörren och ur kliver Gunnar Forsström från Bispgården, i jeans och t-shirt som veckopendlat med bilen 9.4 mil till Näsåker i sommar.
En design som får betraktaren att vilja hämta andan. Den enormt kraftfulla fronten når till brösthöjd utan att förta bilens i övrigt slanka form. Magi och ett serieproducerat konstverk
Sverige är inte fantastiskt men svenska folket är det. Själv tycker han inte det är något att orda om. -Diagonaldäck, vakuumtorkare och 6V funkade då och funkar nu, säger han enkelt. -Den är okey fast hemsk att backa. ”Okey” jag känner på ordet för mig själv medan jag kryper i diket i jakten på rätta vinkeln. Denna fulländade sinnebild av den amerikanska drömmen fortfarande blixtrande viril efter 50 år och var mans möjlighet att få vara Clark Gable för en sekund beskrivs som …”okey”!
Huvkråkan, som bara var en prydnad mestadels, hade en riktig funktion på 1947 års Cadillac i form av ett huvlås. Notera höjden. Bilen klipper en fotgängare mitt i solarplexus bildligt men även bokstavligt.
De tre kornas mjölkbord och den amerikanska lyxbils-tillverkningens juvel endast åtskilt av en 30cm smal spalt av bräcklig svensk sommar blir för stort spann i tid och rum. Jag måste sätta mig i framsätet och sortera intrycken. -Vill du åka en sväng, säger Gunnar. Allt går så tyst. Coupen känns som ett rum. Hela rummet glider iväg. Bakom mig ett annat rum. Salongen. Ingen sitter i salongen. Gunnar sitter borta vid fönstret i vårt rum. Han har en ratt som han skruvar på ibland. Jag sitter i andra änden av rummet. Rummet svänger. Utanför fönstret ser man små bilar och gröna fält. Jag kommer på mig att jag har skorna på inne. Undrar vad Gunnar tycker om det?
”Ingen satt i salongen” men det kändes som om Churchill nyss hade gått.
Han tycker ingenting. Han berättar: -Bilen var till salu sommaren 2005. Den fanns då i Trollhättan. -Jag ville ha bilen men hade nyss köpt en lägenhet så det var bara att lägga ner, säger Gunnar.
Gunnar Forsström från Bispgården har faktiskt använt bilen som ”bruksis” när veckorna varit soliga på sommaren. Cadillacen flyger fritt utan att torka ihop på något museum.
Året efter, i september 2006 dök den upp igen, denna gång till salu i Småland. Den hade inte gått upp i pris och nu fick det bära eller brista. Gunnar handlade och körde 80 mil hem i ösregn. Det regnade så han fick stanna men ”det gick ju inte” så det var bara att fortsätta att sikta mellan wireräckena i mörkret och skyfallet.
Benvit ratt och woodgrainad instrumentbräda ger en exklusiv inramning till färden. Bilradio var hett och tilläts dominera ”rummet”.
Utsikt genom bakrutan.
Sedan dess har fruktansvärt många ringt på bilen. Motorn drev under kriget stridsvagnar. En motor för varje larvband. -Man kan undra om de hade en vagn efter med bensinfat på, säger Gunnar. Karossen är ”den stora” Series 62. Series 61 hade tre tum kortare hjulbas och fem tum kortare kaross och detta är för övrigt den sista Cadillacen utan fenor. 1948 kom de första kromaccenterna på bakljuskromet som så småningom skulle bli världens högsta.
Var är jag? Gunnar Forsströms bil är spännande på många sätt.
Inte hissbelysningen på Waldorf Astoria Hotel i New York utan innerbelysningen i Cadillacen. Kändes konstigt att blicka in på med ena foten på det svenska mjölkbordet
Bilens ”Sombrerokapslar” var option liksom runda blinkers. Standard var fyrkantiga blinkers märkligt nog. Det fanns en backlampa i krom att få också som såg ut som en strut berättar Gunnar. Standard of the world – märket erbjöd också tre värmepaket 1947. -Gunnar har varmt i stugan när han är ute och åker. 
in a word ……’stunning!’