Första USA bilen 1973

Ny gästskribent i Worldkustom. Thomas Frisk, Härnösand.  En sjöman med hjärta för amerikanska bilar som har ett unikt perspektiv.  Välkommen ”Frisken”.
Efter en långtörn på fjärran östern utan att ha satt foten i Europa skulle jag då få åka hem från Persiska viken. 18 månader som maskinist på en Panamabåt hade inneburit en del sparade slantar på ”boken”. by Thomas Frisk 

Året var 1972 och jag hade ännu inte ägt någon bil. Travade iland  i Kuwait efter att ha bett agenten våran att beställa en taxi, det var nämligen en bit in till Kuwait City. En sprillans ny Cadillac dök upp, vit med röd skinnklädsel. Det var som att sätta sig i ett kylskåp då det var glödhett ute, 35-40 grader inget ovanlig och uthärdligt tack vare den låga luftfuktigheten som ofta låg på 15%.

Man kände sig liten
Väl inne i byn skulle jag betala för mig.

Jag hade ju en bunt Dinarer som agenten fixat, i 100 dinars sedlar. ( 1 Dinar var c:a 15 spänn då). Lämnade fram en hundring, alltså 1500 kronor på den tiden 1972.  Idag motsvarar det 10.000 spänn.

Chaffisen tittade på den och frågade om jag inte hade något mindre, men tyvärr sade jag.
-Ok sade han och åkte iväg bara !?
Där stod jag undrande??

Kom och tänka på det som jag hade hört innan av agenten.  Kuwaitarna jobbar inte för pengar utan mest för att ha något att göra. Staten försörjde infödda landsmän med medborgarlön.

Taxin hade alltså bara åkt iväg utan att ta betalt efter att  en ung utlänning  bläddrat upp en bunt motsvarande 10.000 kronorssedlar och sträckt över en.
– Man kände sig liten men samtidigt tacksam.

Jag gick en runda. Byn var inte särskilt stor, lämnade in min uniform på tvätt, Libanesen som ägde tvätteriet sade att det gick bra att betala med en flaska whisky, ha ha . (Alkohol var och är förbjudet i landet).

Sedan bar det av vidare för att kolla på bilar. Byn vimlade av jänkare. Ungdomarna körde omkring i de allra värsta muskelbilar som gick att uppbringa för pengar nätterna igenom på huvudstreetan.

Hittade en bilfirma som jag besökte. Inne på gården stod det en hel del bilar under ett soltak.

– Woow, där stod ju en Firebird ny med bara några km på mätaren. Pontiac Firebird 455 SD. En Super Duty! Kände att jag höll på att få ett svimmningsanfall.

Det kommer ut en snubbe och visar mig in i en stor lokal där AC:n känns ytterst behaglig. Bakom ett skrivbord sitter en sheik (ser ut som en) som ber mig sitta ner. Jag sätter mig ner. Snubben som visat in mig kommer med en utsirad bricka med två koppar och en silverkanna, häller upp och skopar i en matsked socker utan att fråga i båda kopparna.

De pengarna hade jag i fickan.
Scheiken frågar om jag hittat något av intresse? Jag svarar att Firebirden skulle vara något för mig.

Han berättar att Scheiken av Kuwait hade haft bilen i Nice men tagit hem den för att den användes aldrig där. Jag blev alldeles knottrig, om det var av det han sagt eller kylan i rummet vet jag inte, troligen det förstnämnda.

– Öhh…. how much?
– 1000 Dinare svarade han.
Ehhh, det kunde jag ju slanta upp. Hm, jag köper den och kör hem via Irak, borde gå. Jag sade:
-Jag återkommer.  Ska kolla en sak först.  By the way, thank’s for the coffee.
– This was not coffee. It was The, svarade han
– Sorry, but it was ok anyway, klämde jag ur mig och skämdes.
Väl ombord funderar jag så skallen håller på att spricka.

Jag frågar en styrman som ska mönstra av samtidigt om han vill följa med i en bil genom mellersta östern och Europa och hem, men näää det ville han inte.

Jag tänkte, att åka ensam det är för riskfyllt, inga problem härikring men det var oroligt längre upp i sydöstra Europa. Nej, attans jag var tvungen att överge planen.  Ensam går det inte. Det var för ”risky”.

Mot Sverige
Det blev flyg hem. Min avlösare vinkade adjö och jag hoppade in i agentbilen och vi drog iväg till flygplatsen.

Efter vägen dit såg vi flera stora jänkebilar, Cadillacs, Lincolns m.fl. liggandes vid dikeskanten, om man nu kan kalla kanten det för det, ökenkanten snarare.
-Vad är detta?
Agenten svarar att ifall Kuwaitarna får stopp efter vägen så lämnar de bara bilen och åker vidare med någon annan. Bilarna var helt blästrade på ena sidan av ökenvinden. Soppatorsk var ett vanligt fel enligt honom.

Kom att tänka på en reklamfilm GM hade på TV. Det kom en Arab ridande på en kamel, stannar upp och ser hela GM-programmet i öknen, kliver ner och sätter sig i en GM-bil och drar iväg medan kamelen står där undrande. ( ska se om filmen finns kvar på internet).

Bilen var min. Min första. 
Damp ner så småningom i Göteborg. Mina föräldrar bodde vid tillfället i Borås så resan gick dit.

Besvikelsen över att inte kunnat köpa Pontiacen bestod så jag kollade annonser i farsans DN.

Där fanns sida upp och sida ner med bilar i annonsdelen. Det fanns en firma som hette Americar (rätta om jag minns fel) i Göteborg, där det annonserades muskelbilar på löpande band. Priserna låg inom räckhåll. 12-16 000:-.

Någon dag efter strövade jag omkring i Borås, klev in på en bilaffär och där ser jag en Musse och en MB Padoga. Mercan ser otroligt fin ut, men den hade ju ingen V8:a. Kollade på Mustangen, en -69, guldmetallic med 4000 mil på mätaren, bara 302 cui visserligen, men V8.
Försäljaren dök upp och berättade att bilen var otroligt välvårdad och i nyskick. Bara tre år gammal. Förre ägaren var en kvinna, lugnt körd. Hustru till Ellos VD. Jaha, efter att startat upp bilen med knappt hörbar V8 så föll jag pladask. Det luktade nybil fortfarande. 16 000:-, ok jag slog till.
-Bilen var min.

Efter några dagar drog jag upp till Härnösand till kompisar jag träffat under tiden på sjöbefälsskolan. Brorsan som var tävlingsmekaniker på Volvo Torslanda tyckte den gungade utan någon som helst stadga så det blev rallydämpare och Slotmags med Torque Twister som skor och bilen blev betydligt bättre.

Väl uppe i Härnösand blev det trimning hos Ecke på Bondsjögatan 33c. Racekam, styvare ventilfjädrar, Holley, headers, dubbla pipor med Trush dämpare, och slutligen shiftkit för snabbare växling.

Minns första resan efter trimmningen, sent en kväll, Ecke skrek.

– ”  fy f..n…..fy..n. fy ..n, vad den går!

Nu gällde det att ändra bakaxelutväxlingen, 110 på ettan var inte så bra.
– Ja,  roligt var det, minst sagt.