Krönika: Mötet.

PENNSYLVANIA. Morgonens regn övergick i fuktig hetta där vattenpussarnas utdragna hjulspår snabbt ångade bort. Utanför fönstret rann vida majsfält och enstaka stugor förbi. 

Gårdagens befrielse när George Washington Bridge tog mig ut ur det galna Manhattan och in i skogarna smakade fortfarande gott när jag vaknade på övervåningen i det lilla pensionatet.  En katt på mattan i den smala gången till tvättställ och tandborstning hälsade välkommen.

Kaffedoften mötte i trappan. Morgontidningen låg framme och en ödla spratt från fönsterbrädan in i en tapetreva. Fönstren var inte putsade på denna sidan Watergateaffären.  En benig, svart kvinna i lila kjol och vit blus hällde upp kaffet.  Nittio år kanske. Gröna örhängen.
-Läs för mig, bad jag.

Jag ville inte att hon skulle gå. Jag ville dela hennes tid här och nu. Jag ville njuta av närvaron och sången när hon talade.
-Pytt, sade hon, sköt ut underkäken och trampade iväg med små steg.
Hennes skor hade en liten fyrkant av plåt  ovanpå foten.

Utanför låg vägen still. Jag hade kommit i mörkret och hon hade bett mig parkera på gräset. Molnen kanske rörde sig men det gick inte att urskilja då deras kanter flöt in i varandra till en mjuk påse trädd över byn.  Utanför påsen pressade solen gul från en isblå himmel i det den sågade tillvaron i två delar.  Genomträngande ultraviolett i dess hetta eller orubbligt svart i dess skugga.

Härinne i påsen flöt gränserna ut. Gårdagens fuktiga värme konserverades  under locket till ett förlåtande ljus av försiktiga toner varligt potionerade lika till alla på solsida och skuggsida.

Nuet var dyrt. Sekunderna ett generöst flöde av oändlighet från det spruckna fösterkittets nakna trådspik till min packade resväskas kvarglömda flygplansetikett.  Ett stilla regn av alltets rikedom omöjligt att spara, endast tillgängligt för den som öppnar sina händer och låter den rinna genom fingrarna.

Luften stod still här inne i verandan.  Jag visste inte när jag vaknat, när jag kommit ner till frukost, vad uret var nu och jag brydde mig inte.

Halv tio eller ett – vad hade det för betydelse. Min hand lade några extra dollar på askfatet och jag tryckte med händerna  i bordet för att underlätta resningen av min kropp till upprättstående.

-Vill du verkligen att jag skall läsa?
Hon hade kommit tillbaka
– Yes, mam.

Hon snörpte på munnen.
-Ja, en kort stund då, sade hon ocharmigt, nästan kallt.
-Jag sträckte ut handen till en ordlös gest och satte mig igen.

Hon läste ur dagstidningen. Hon läste utan glasögon. Jag minns inte vad. Bara att det kom en jämn ström av  de vackraste ord med den vackraste melodi.  Jag lutade mig bakåt i stolen.

Detta var en länk till det USA som fanns långt innan jag var född. Hennes vokaler och konsonanter  var mejslade ur miljöer till vilka dörrar stängts för länge sedan. Stängts av tid, av sekler men hon var en låga som brann klar och ren i tidens korridor.

Hon tystnade. Jag vågade inte titta på henne.  Hon satt i en vit korgstol till vänster om mig. Flätningen hade gått upp på högra armstödet  blottande mörkt träslag i det vita.  Håret i nacken var ljusare och liksom flammade fritt inte alls likt den svarta knut hon bundit upp merparten i.  Naglarna var omålade men hade hon inte haft något runt handleden?  Jag vågade inte titta. Varför var hon tyst?

 

Så hörde jag henne vända blad och igen och igen.  Hon väljer kände jag. Jag betyder något. Jag finns. Hon väljer något nu. Om hon bara läst oavbrutet hade hon gjort det för att jag bett om det men nu tittade hon på sidorna.

Det stockade sig i halsen på mig.  Hon ville läsa något bra.
– Here, muttrade hon för sig själv och så började hon läsa igen.

Om än hennes stearin var kort och skört läste hon utvalt för främlingen och jag grät osynligt.
-Jag visste när jag satte foten på hennes stentrapp att vi aldrig skulle ses mer.