1300 hästar skita i byxorna hotrod

Worldkustom rycker bort filtret. Möt Dough Oefinger oslipad version. Med vapengömman, med 210 knyck på byvägen, med fingret i ansiktet. Med rak höger. av Lars-Åke Krantz

Klicka på bilderna för full storlek. Gäller generellt i Worldkustom.

Sonen Gottfrid 19 år kör norrut i timmar endast med avbrott för tankning av den trimmade och ständigt törstiga Pontiacen. Cola Zero och Butterfingers ligger i skuggan på helsoffan. Med solen i ryggen raskar vi på in i den djupa söderns träskmarker.

Södern och södern. Florida räknas inte till sydstaterna eftersom Florida var ett kärr bebott av mygg och alligatorer. Florida ingick i konfederationen mot nordstatarna men det går en ”grå linje” strax norr om Orlando.  Därunder är det i folkmun ”bara Florida”, en halvö som går in i Karibiska havet och inte en sydstat.

Trots det …mera söder än söder om södern går inte att komma och levnadssättet hos Florida Crackers = de som är födda här och bor här året runt är avslappnat.  Snowbirds kallas de som kommer inflygande från norr för att undslippa kyla och snö och de anses som lättviktare i sammanhanget.

Intresset för Dough väcktes på en träff. Hans Dodge Coronet 500 med 572 Hemi fick oss att cirkla runt bilen tills ägaren dök upp. En ärrad man med stålblick, en fimp i mungipan och en Glock i byxlinningen. Kompisen Charlie slöt upp direkt. Om detta varit en western skulle vi kallat paret ärret och smilet. Charlie ler vänligt  men skjortan buktar över hans laddade 357 Magnum.

Skulle inte detta handla om en Hot Rod? Men chilla!  Krantz skriver om bilar ja men alltid med verkligheten, människan och livet närvarande. Med decennier i yrket sitter dessutom korrektfiltret i ryggmärgen. Korrektfiltret gör att man visserligen skriver sanningen men för den breda läsekretsen. Svenskt lagom, så det passar fina tidningen.

Worldkustom utan filter.

Ändå har det hänt att jag blivit refuserad.  Nå, jag har alltid haft  högre tankar om läsarna än så. Som chefredaktör för Worldkustom bestämmer jag själv och jag säger att vi rycker bort filtret idag. Något annat gör inte Mr Oefinger rättvisa.  Läs eller lämna nu.

-Jag vill prata med dig om 572:an säger jag, till Dough på den där träffen.

– Alla vill det, säger han och mönstrar sonen.

Vi pratar en stund när han avbryter sig, räcker över ett telefonnummer till mej och tilltalar junior.

-Du, ta med dig farsan och kom hem till mej på farmen nån dag så skall du få åka så du skiter på dig, säger han.

Vi anländer

Vägen smalnar av nu, sonen navigerar västerut på den ödsliga slätten. Han tar höger vid crossroaden, det går långsammare och vi har solen i ryggen igen. Ett staket dyker upp på höger sida, bilen niger och vi svänger in på den långa finalen som avslutas med ett öppet, stenlagt torg med omkringliggande byggnader. Smilet tar emot. Med sig har han en kraftig man med håriga underarmar. Vi står mitt på planen upplyst från alla håll av solen. Korta skuggor, raka formationer. Blickarna riktade på oss. Mr. Oefinger kommer ut ur en dörr.

-Välkomna säger han och vi utbyter de vanliga fraserna men jag kan inte koncentrera mig för i ögonvrån pockar de galnaste intryck. Från öppna portar runt om syns bilar, bilar, bilar. TRE 1962 Corvetter, flera Hemibilar, flera customs, femtiotalare och roddar! Vad är detta?! Dough småpratar inte.

-Kom hit, säger han åt min son. Nu ska du få åka så du skiter i byxorna.

En kort, lätt 1932 Ford hotrod med 572 vaknar ur garaget, backar ut och visar sin bredsida med en jättekompressor på sidan. Gottfrid sitter i passagerarstolen. 1.300 hästar med lustgas och vatteninjektering, ropar Doug, kör ut och svänger höger. Han låter jättemotorn värma upp och rullar långsamt bort mot horisonten. Utom synhåll hör vi hur han öppnar kranarna och ljudet försvinner och kommer, försvinner och kommer.

-Dough tar sitt varv runt ”kvarteret”,  ler Smilet.

Jag har gått ut till den smala vägen. Så dyker rodden upp som en leksaksbil i fjärran. Hettan dallrar över asfalten. Vrålet ökar och jag fumlar med kameran. Bilen är redan här! Min kamera, byxor, armar, ansikte blästras när han passerar i 210 km/h på asfaltremsan och försvinner igen. För en sekund flyger en skräckblandad pappatanke till sonen i den lätta bilen med 70-åringen bakom ratten. Den försvinner dock när båda kommer tillbaka med leenden breda som Buickar.

Efter det vill Gotte ha en burnoutbild. Dough hämtar 572 Hemin och löser upp bakdäcken i en två minuters burnout. Han lägger hela farmen i rök – TVÅ gånger.

-Kaffe, säger Dough, och blinkar åt junior.

Det är ingen fråga, det är en uppmaning. Vi går in i en timrad lya svart som natten. Det är en lång byggnad. Längst in samtalar några kvinnor lågt. En TV står på mitt i huset. Vi sätter oss i djupa skinnsoffor.

-Säg mig varför blev Sverige så liberalt under kriget, frågar han?

– Ni skjutsade nazisternas gods på era järnvägar och lät ryssen slakta era finska grannar. Det var liberalt. Sedan ordnade vi freden och därefter har ni blivit väldigt strikta med åsikter om allt möjligt.

– Jag skruvar på mig. Varför har du tre 1962 Corvetter, säger jag.

– För att det inte fanns fyra i paketet, säger han snabbt och blåser ut röken.

– Berätta varför du har så många bilar, fortsätter jag.

Jag är på jobbet, jag är motorjournalist, jag ställer frågorna,  jag är inte nån Herman Lindqvist.

– Jag har sysslat med vapenhandel i hela mitt liv, säger Dough. Jag har balanserat på sköra trådar i krigszoner och dealat med generaler i främmande land.

Jag har sett Europas huvudstäder och dess beslutsfattare men det stora lyftet var Miami Vice.

TV-serien frågade mig om jag kunde göra om riktiga pistoler till dummies som sköt lösplugg.

Efter det har jag servat filmindustrin och tjänat flis.

Kåken här var ett skjul med en svart kvinna boendes i. Gräset fram till dörren var så högt att jag drog pistolen ifall jag skulle kliva på en orm.

Jag gillade det ensliga läget, köpte hela rasket, rensade upp och lät bygga allt du ser. Jag började med att stenlägga gården. Det väckte upp checkkontot kan jag säga.

-Gick på 40.000 dollar.

 

Huset och garagen kom upp. Marken arrenderades ut så den hålls i skick.

– Jag har en avsågad italiensk fru som tar hand om mig, säger han och visar med handen att hon är kort.

– Jag har skapat allt själv. Jobbat ihop vartenda öre. Alltid betalat mina sjukförsäkringar själv och sett till att min sista tid ska ske i bästa välmåga utan nån jävla Obama-Care.

– Nu köper jag leksaker för resten. Kom, säger han och tar oss med på en visning. Via en gömd låsanordning i mörkret på kontoret öppnas en vägg och via en gång leds vi till ett mörkt lönnrum. Han tänder lyset och vi flämtar till. Från golv till tak hänger maskingevär, pistoler, revolvrar, granatkastare, sniperbössor och samlarvapen. Det är högar med ammunition på golvet, udda hembyggen i taket och de modernaste höghastighetsvapnen från olika länder uppradade i ställ efter ställ längs väggarna.

– Har du skjutit AK47, frågar han Krantz junior?

-Nä.

Dough Oefinger slänger med sig några olika gevär, greppar ett gäng  ammunitionslådor och går ut på verandan.

-Nu skjuter vi, säger han och nickar till smilet att hålla koll på de ovana svenskarna.

Så står vi där på gården och skjuter tills det värker i öronen. Charlie drar upp sin kromade 357 Magnum och skjuter han också. Det smäller något fruktansvärt om hans ammunition.

-Har du den alltid med dig, frågar jag?

-Självklart, säger han, ler mjukt igen och det är inte utan att det skulle kännas bra att ha honom vid sidan om något  otänkbart skulle hända.

-Mera kaffe, säger Dough efter ett tag men vi avböjer.

Vi måste försöka hitta tillbaka till vår egen verklighet med knivförbud,  pappamånad och cykelhjälm. Gottfrid lägger i driven.

-Välkomna när ni vill. Vi är vänner nu, säger Dough.

Vi lämnar det overkliga . . . .

 

17 minuter generös intervju med  Mr Oefinger.  Häll upp kaffe och möt den ursprungliga amerikanska ryggraden.