Gamla synder

Mitt på raksträckan stod de i motljuset. Volvobilarna. Det var 70-tal och sommar. Polisen vinkade in mig med hela armen men jag susade förbi. Jag fick inte stopp.

Jag hade inga sådana bromsar på min VW Notchback jag åkte i samtidigt som jag skruvade Camaro.

Mina bromsar var avsedda för fina, planerade retardationer. Inga sådana här spontanstopp.

Jag blinkade höger och stoppade bromspedalen i golvet, Folkvagnen stannade 200 meter bort, lade i backen och reverserade på kanten.

– Ser du ingenting pojk? Vi visade in dej.

– Motljus och jag ville inte tvärbromsa med risk för bakomvarande trafik.

-Hmpf, körkort och blås.

 

Jag har aldrig druckit sprit och alltid haft körkort så det verkade  lugnt. Jag tror det är därför jag aldrig kunnat äga en Volvo. De är förknippade med så mycket trauma. Man vet aldrig med en Volvo i skymningen. 

Kan vara en snut, utklädd eller förklädd.  Litar aldrig på en nyare Volvo.

Träffar grabbgänget från förr på en fika emellanåt. De brukar påminna mig om saker jag förträngt.

-Minns du när du fick en Volvo och blev alldeles förstörd?

Jo, jag minns. Jag satt på jobbet när telefonen ringde.
-Hej, Krantz. Du får ta min Volvo. En mörkblå 144:a.  Nycklarna sitter i. Hämta den själv.
-Men jag hatar Volvo. Jag kan inte …

-Den står i Byåker efter vägen. Den startar inte. Du får den gratis för f-n. Jag drar nu. Hejdå.
Det hade varit 34 grader kallt på natten.  Med solen uppe var det minus 26. Om fyra timmar var det kolsvart ute. Jag satt fast på jobbet.

Arbetskompisarna fnissade. De visste om min Volvoallergi. Nu började operation sälj.

Ringde runt.
-Vill du köpa en fin Volvo 144 av mej? En mörkblå -69:a, kanonskick. 1000 spänn snabb affär.

– ?? Va, men, varför då?
– Jag har en för mycket. Hur blir det? Ska du ha’n. Snygg bil.

Efter ett tag blev det napp.
– Går den riktigt och så?
– Jajemen funkar perfekt förutom att den rycker litet idag. Den står i Byåker. Bara att vrida på nyckeln. Ta med K-sprit. Papperen ligger nog i handskfacket. 1000 spänn när vi träffas.
-Jaha, men  jaha … okey då.

Jag såg aldrig bilen. Pengarna fick jag några veckor senare. Då hade killen redan sålt den vidare. Grabbgänget skrockade åt att jag lyckades få åt mig 1000 spänn:
-Jo, han räknar snabbt, sade Roland. Minns du när du köpte båten av mej och vi skulle hyra en trailervagn.

-Ja, nä, vad var det med det då, svarade jag osäkert?
Nu kom underarmarna upp på bordet. Nu vankades en ny story om mina tillkortakommanden.

-Du är skyldig mig 1.400 spänn sedan 30 år tillbaka, sade Roland!
Nu höll bordet på att välta av tyngden för fem grånade män som hängde runt det medan jag velade rosig på hörnet.
-Vadå, aldrig Roland, försökte jag?

– Jo, men du har ju alltid räknat och pratat fort och när vi skulle hämta båten hade du ingen vagn och ingen dragkrok och ingenting.  Du hade kommit på att jag hade dragkrok och E-kort så du tyckte jag skulle åka och hyra en vagn på OK också skulle vi lasta båten och köra upp den till dej.

Jag mindes alltihop nu. Roland hade varit ishockeyback på hög nivå och var stor som ett hus. Han hade slängt upp 70-hästars Volvo Pentan på axeln, travat med den uppför backen och lagt den på vagnen.

Jag försökte i flera år efteråt att få upp den på axeln utan att lyckas men Roland bara lade den mot tjurnacken och stegade iväg den där dagen.

-Lilla gubben, sade jag vid bordet, det där vet jag väl. Jag betalade ju båten och motorn i bilen, pappskalle.

Nu log den väldige.
Jo , det var bara det att du …. Ehh, det har ingen betydelse nu men  …. Han gjorde en paus och såg villrådig ut allt medan gamarna höll på att spricka.
-Berätta, berätta, skrockade de.
-Du fantiserar bara, skrek jag medan Roland samlade sig för att få ihop matten.

 

– Så här var det, sade han efter ett tag.
När vi lastat av båten hos dej och satt i bilen tillbaka hemma hos mej där du hade din bil, skulle du betala båt och allt. Då sade du till mej så här:
– Ja, du skulle ju ha 13.500 för båten och så har du ju hyrt vagnen och kört med bilen och så, så jag drar av 600 för hyran plus en hundring för bensinen. Då blir det 12.800 totalt. Tusen tack för hjälpen. Du lade 12.800 på instrumentbrädan, tackade och for iväg.

Det var elektriskt kring bordet. Alla väntade på vad som skulle komma.
– Jag var jättenöjd, sade Roland svängde in till stan, lämnade tillbaka vagnen och åkte hem. 

Han fortsatte allvarligt i sin kamp att hålla logiken flytande.

– Väl hemma började jag fundera på hur det kunde bli 12.800?
Här någonstans kom det.

Skratten exploderade. En secklade på bordet.

Roland hörde inget. Han var djupt inne i diskussionen med sig själv och fortsatte mödosamt:

– Sedan gick jag och tänkte i 20 år att du var skyldig mig 700 för hyran och bensinen.

-Tills en dag för ungefär tio år sedan då tänkte jag på det igen och då kom jag på att 12.800 plus 700 är ju 13.500, det vill säga det som jag skulle få för båten !?
Nu gick knappt att höra honom. Belackarna kved, höll sig för magen och hulkade.

Big Roland, rynkade pannan, tog sats och slutförde ekvationen.
Jag skulle ju ha haft …  få se nu fjorton och två.  Inte tolv och åtta. Det blir ju dubbelminus liksom. Hans ansikte slappnade av efter ansträngningen.  Han hade gått i mål, sken upp och tillade …. din jädra dromedar!

Han som secklat på bordet var röd i ansiktet och torkade tårarna. De andra krampade på golvet.
– Inte ett dugg kul.