Joe Cochran bor med sin fru Karen i västra Florida. Jag är där för att skriva om en Corvette jag sett på en träff. När portarna går upp ändras allt. Del 1. Dodgen.
Efter ett liv på vägarna som säljare av möbler till varuhus har Joe lugnat ner sig.
-Du vet det var så inspirerande att jobba, säger han.
– Nya trender kom hela tiden och varuhusen glupade efter det senaste. Ett kul jobb med goda inkomster.
Det där sista är legio bland amerikaner. Man summerar glatt att man tjänat bra med flis. Man är glad och öppen med att det gått bra i livet.
Joe ville aldrig sluta jobba. Nya säsonger avlöste varandra och med upparbetat nätverk gick jobbet lätt ( om man nu kan kalla det lätt att vid 68 år ligga på hotell 250 dagar om året, köra tiotusentals mil och sälja, sälja, sälja) Ibland tänker jag att svenskar har ett annat mått på arbete. Så kom cancern och Joe tittade överraskat i alma
nackan. Oj, jag är en sjuttiotaggare med diagnos.
Huset ligger mitt under solen i en crossroad omgiven av hav och palmer. Här bor miljontals människor men det är tyst och stilla. Inga höghus, bara stora enplansvillor generöst utsträckta över ett vidsträckt flodsystem mil efter mil.
Frid, lugn, harmoni. Joe & Karen place, står det på en skylt. Grattis, tänker jag.
Joe kommer ut i träningsskor och kortbyxor. Det är 40 i solen. Garageinfarten är dammfri. Han slår med sitt trollspö fjärrkontrollen och fyra platser rullar upp. Han kunde lika gärna ha öppnat kanonluckorna på Regalskeppet Wasa.
Jag är skjuten i sank. Skulle fota en Corvette men trampar nu i Det Överladdade Intryckens Träsk och försöker få mentalt fäste med synfältet fyllt av drömbilar.
-Detta är ingen Average Joe. (= amerikanska för medelsvensson). Detta är Joe Cochran med fyra fläckfria prisvinnare.
På amerikanskt maner är han resultatinriktad. Den här invandraren vill fota gamm-Corvetten jaha. Joe är redan på väg fram mot den.
-B-but hello Mr. Cochran, säger jag. Jag tror vi får tänka om här.
– Va, säger han?
– Jag vill fota alla, om det går bra.
– Hedrande säger han. Vem vill du ha först?
Jag känner mig ovärdig. Vem är jag som trampar in i hans liv och beställer? Han är en hjälte, en krigare, en kung på sin egen mark.
Jag en lösdrivande flykting som knappt kan språket. Han öppnar sitt liv och säger, ”hedrande” till denne nyamerikan som vill ha en bit av deras himmelska kaka.
– Vi trulsvenskar har i sanning mycket att lära av landet som byggts av invandrare och blivit jordens mäktigaste.
-Dodgen sir.
– Call me Joe, säger han.
Pickisen är en Dodge Brothers från 1937. John och Horace Dodge gjorde det innan.
När John och Horace Dodge introducerade sin bil för allmänheten år 1914, var de bland de största och mest erfarna biltillverkarna i världen. De två bröderna var oskiljaktiga och började tidigt arbeta och inlärningsförmågan var stor i sin fars verkstad.
Efter att ha levererat ett antal tillförlitliga motorer till Oldsmobile började de också tillverka växellådor. Så tidigt som 1903, alltså samma år som Ford och Cadillac bildades var Dodge Brothers redan en av de största leverantörerna till fordonsindustrin.
Vansinnigt vacker linjeföring på flaket. Detta är alltså en brukslastbil!
De hjälper en uppkomling som heter Ford
The Dodge Brothers imperium fortsätter att växa snabbt med deras rykte om kvalitet.
Samma år tar bröderna en chans på en uppkomling som för tredje gången försöker starta biltillverkning, Henry Ford. Dodge Brothers gick med på att tillverka 650 kompletta (förutom, däck, hjul och kaross) bilar åt Ford.
Bröderna höll sin del av avtalet, men Ford hade svårt med betalningarna.
Joe och Karen var på bilutställning långt norrut i USA och sin vana trogen låg alltid Joe på hotellsängen och läste annonser. Han såg ”den lilla trucken” som han säger och ringde. Jodå, den var kvar.
-Jag hade haft flera Dodge Ramchargers och gillade märket så jag beslutade mig för att svänga in på återvägen, säger Joe.
Den hade en proffsbyggd 350 hästars Chev 350 med 350 låda bakom som var hottad med 2500 stall shift kit och Lokar Shifter.
Bilen verkade välbyggd och gubben hade roliga bilder från skogsfyndet så jag betalade och så fick Karen ta andra bilen och jag tog denna.
Detaljarbetet är fint och kan bevaras i ett klimat som detta där det är som att sitta och köra bilarna inomhus. Dammfritt.
Inredningen är sydd i grått skinn . Det är inga överdådiga utrymmen. Detta var ett arbetsfordon rememeber.
Fronten är sänkt med spindlar från Fatman som även fått skivbromsar och servostyrning. Färgen är tvåkomponent Ford Raspberry Red.
Bakaxeln är en GM med 3,08:1 i utväxling för lugna färder.
Pickisen har han haft länge och uppdaterat litet. Han köpte den redan 1990. Jag gillar denna. Den går bra och det är trivsamt att sitta och titta på kylarprydnaden längst fram, säger Joe.
Lacken är 20 år gammal.
1920 blev bröderna Dodge sjuka och dog i Spanska Sjukan och i sviterna efter denna.
Bröderna gick oskiljaktliga i döden också. 1928 var företaget konkursmässigt och en viss Walter P. Chrysler steg in.
– En av de sundaste affärerna jag gjort lär Mr. Chrysler ha sagt senare.
Änkorna gick inte lottlösa. De fick 146 miljoner dollar … då på 20-talet.
Bröderna vilar i ett mausoleum.
Worldkustom återkommer med del 2.
