Anders Hjelm från Lindesberg har tidigare målande skrivit om körkortet. Han lät oss då ana en fortsättning. Nu kommer den! Del två: Första bilen. by Anders Hjelm
Efter att körkortet var avklarat och låg tryggt i ett av facken i plånboken höll jag mig, med några få undantag, nykter i ett år.
Jag var den självklara chauffören åt traktens ungdomar som ville ut och festa.
Det blev tusentals varv på stan och många resor till folkparker och festplatser med mig bakom ratten istället för i något baksäte.
Alla som har varit fyllchaffis vet vad jobbigt det kan vara men jag satt som i en bubbla och lyssnade inte till fyllsnacket utan körde bara, ganska ofta utan att stanna, trots högljudda protester från pinknödiga passagerare. Under tiden sparade jag varenda slant jag kunde undvara med siktet inställt på att skaffa egen bil.
Tillfället uppenbarade sig elva månader efter kaffet och cigaretterna i sporthallen. (Del 1) En kompis skulle sälja sin bil och undrade om den inte var något för mig. Jag blev eld och lågor naturligtvis då jag hade åkt i denna trevliga kärra några år tidigare när det raggades runt i den i grannstaden Arboga med dåvarande ägaren Krister Sjöström. Bilen var då vitlackerad, var utan golvmatta och hade raka rör.
Sen lackades den svart och hamnade hos Esa Kopakkala i Lindesberg och det raggades lika friskt då men nu med golvmatta och ljuddämpare. Nu ville alltså Esa byta upp sig och jag tog mina besparingar, lånade ytterligare en slant, prutade lite på priset och slog till på min första bil.
Första bilen… smaka på de orden och försök minnas era egna förstabilar.
Själv kommer jag fortfarande ihåg ljud, dofter, passagerare, vart jag åkte och vad som hördes i kassettstereon. Jag kan få flashbacks då jag hör vissa låtar som är djupt förknippade med min första bil. I mitt fall var förstabilen en fyrdörrars Dodge Coronet 500 av 1966 års modell.
Den inköptes den 7 mars 1988 för det facila priset av 18.000:-. Den hade sålts ny i Sverige, hade ett tiotal tidigare ägare och en V8 på 318 kubiktum samt en 727 Torqueflite automatlåda. 
Lacken var svart och inredningen, som en gång varit guldfärgad, gick nu i vinrött med dörrsidorna klädda med båtvinyl och sätena med teddytyg. Jag fortsatte det röda temat med att handla några rullar röda stripes som jag tejpade på pressvecken på huven och utefter karosslinjerna på sidorna.
Jag bodde nästan i den där Dodgen. Åkte i den från tidiga eftermiddagen till sena kvällen, trots de okristligt tidiga morgnarna på dåvarande jobbet som bagare och konditor. Det blev närmare 2000 mil under de sex månaderna jag hade den och nästan varenda öre jag tjänade gick till bensin även fast soppan då kostade under fem kronor litern.
Två månader efter att jag köpt bilen anordnades den årliga Vårmönstringen i regi av SHRA Lindesberg. Då var den bilträffen förlagd till Gustavsviks flygfält i Örebro och var en av få bilträffar som anordnades på rimligt åkavstånd från hemorten Lindesberg.
Annars fanns det nästan bara Power Meet och Wheels Nationals att tillgå för en nybliven USA-bilsägare.
Stolt som man var över den nya bilen tvättades den extra noga och de gamla dassiga plåtfälgarna piffades upp med svart färg, kromade fälgringar och hjulmuttrar. Glad i hågen rullade jag mot Örebro.
Väl framme vid flygfältet, när jag stod jag i kön till insläppet bland alla Fordar, Buicks, Chevor och Cadillacs, hejade jag på några av funktionärerna som jag kände igen sen tidigare, då jag tidigare varit med och jobbat för den arrangerande klubben på några av deras dragracingtävlingar.
”Hej, du får nog ta och vända och parkera på besöksparkeringen där borta”, sa en blond tjej som stod och tog betalt medan en mörk tjej som delade ut träffdekaler pekade med en cigarett åt helt galet håll än dit jag ville.
– ”Jaha.. varför då, är det fullt på flygfältet” undrade jag
– ”Näe, men du har ju en raggarbil och såna släpper vi inte in här” sa den blonda.
– ”Nähä… men bilarna framför och bilarna bakom i kön är också raggarbilar” försökte jag.
– ”Det är inga raggarbilar och förresten är din bil i för dåligt skick” sa den mörka. ”Det är bara du vänder”
Så jag började, både besviken och uppretad, att krångla mig ur kön och när jag vänt på bilen såg jag mellan två flyghangarer en lucka ut mot bilutställningen på fältet. Jag svängde såklart in där och med en blick i backspegeln såg jag att den blonda fått korn på mitt tilltag, då hon med handviftningar och rop påkallade uppmärksamhet medan jag i all hast mullrade ut på gräsytorna.
– Du har ju en raggarbil !
Efter att jag snyggt parkerat bredvid de andra bilarna ute på flygfältet hann jag knappt ut ur bilen förrän dåvarande ordföranden i SHRA Lindesberg, som kommit älgandes med långa kliv över fältet, stod framför mig och skrek upprört på bruten svensk-engelska att jag min idiot inte skulle planka in på det där sättet.
– ”Vadå”, sa jag irriterat ”Ni ville ju inte släppa in mig”
– ”Jamen du har ju en raggarbil”
– ”Se dig omkring” sa jag trött och slog ut med armen mot bilarna runt omkring oss ”det är raggarbilar överallt här, jag har själv åkt i baksätet i ett par av dom. Folk i Sverige har raggat runt i USA-bilar i snart tretti år och ska du mota bort alla som inte har showlackering, åker orenoverat eller fyrdörrars, så lär du få svårt att få medlemmar i klubben eller några besökare på din bilträff nästa år”
Sen vände jag på klacken och började gå runt och kolla bilar.
Till slut gav en packbox till växellådan på Coroneten upp, vilket fick till följd att fyra liter olja rann ur så fort man parkerade och förde med sig ett ständigt hällande från en gul balja som var placerad under bilen
Dum som jag var och dessutom pank åtgärdade jag aldrig problemet utan gjorde det lätt för mig och bilen såldes iväg och nästa bil, en Dodge Dart, inköptes.
Priset fyrdubblades på tio år
Några år senare, slutet av 1990-talet, träffade jag på Coroneten igen. Då hade växellådan bytts ut, kromade fälgar kommit på och den såg bättre ut än någonsin. Funderade på att köpa tillbaka den men priset var nästan fyra gånger mer än vad jag en gång betalat, så jag avstod.
Idag avställd
-Det kanske var tur, för något måste ha hänt med min förstabil, då den stått avställd de senaste tretton åren.
