Krantzbussen behövde vård och jag följde tipset om en trollgubbe som kunde allt. Efter att ha svängt av E4:an, svängt av Sollefteåvägen, svängt av asfalten, svängt av grusvägen står jag på en jättelik grusplan mellan två berg. -Hur hamnade, du här Ulf Granbom, frågade jag? by Krantz
Nä, detta handlar inte om en jänkiebil. Vi snackar livsöden.
Platsen ser ut som en filmscen ur Mad Max. Grus, öde vidder, järnbalkar, förråd, stora hembyggda fordon, husbussar, en cheva, gamla traktorer och makabert nog en ny lastbil som är inne för anpassning??
Bara stora verktyg. Bara tunga lyft. 
Det blåser kallt från norr och den första frosten ligger kvar fast det är lunchtid.
Längst bort på kullen lyser det i en liten stuga. En man hastar över till det enorma garaget, portarna går upp och hårdrock väller ut.
Jag hoppar in i bussen och blir dirigerad. Bussen ser liten ut därinne.
Välkommen till Ulf Granbom och hans mekaniska verkstad i Bollstabruk.
Ulf har det där ryktet ni vet. En naturkraft, en fixare. En sån där som inte frågar så mycket. Inte berättar hur svårt allt är. Inte krångelfierar. Han lagar dina grejer. Punkt.
Bussen laddar inte, värmefläkten tjuter och en hel lucka till lastutrymmet behöver nytillverkas och . . . luften pyser ut ur bussen
Ulf säger utan att ens böja sig under:
-Kom på torsdag, då är det klart. 
Redan på tisdag ringer han. Bussen är klar.
Ny generator från en lastbil sparade 7.000 kronor.
Ulf byggde nya fästen istället.
Lastluckan är spritt ny på sidan, nya lås, nya hydrauler, värmen går. Luftläckan är åtgärdad och nya grejer här och där sitter på.
-Jag hittade smått och gott i källaren jag tyckte du skulle ha, säger han.
Jag kör ut ur skogen och undrar. Hur hamnade han här?
Ulf tillhör den där sorten som inte ordar så mycket om sig själv. Hans far Tore Granbom är likadan.
Springer Stockolmsmaran på tre timmar. Riggar ljud åt oss med avbrutet nyckelben. Efter månader av mjölkande börjar det historiska landskapet ta form.
13 personer i köket.
Ulfs farfar föddes på 1800-talet. En jägare och skogsman som slet för brödfödan. I en liten stuga på Vikeroten i Västernorrland kämpade det gifta paret sida vid sida med det naturen gav, barn kom till och när det var som mest räknade man in 13 munnar som skulle mättas runt bordet.
Farfadern kunde skida fyra mil över skogen enkel väg för att hälsa på kusinen som bodde ”på Gåltjärna” som man säger här. Brodern var allmänt känd som ”klockmakaren”. En fantastisk klockmekaniker mitt i skogen. Klockorna lagades på köksbordet bredvid pärpannan.
Stränga fyrtiotalsvintrar
En sträv vinterdag när skogen stod knak i trettiogradig kyla ekade det tomt i förråden.
Farfar packade några smörgåsar, tog bössan från spiken och skidade ut men den här gången kom han inte hem.
Tre dagar gick.
I skymningen på den fjärde dagen kom han hem med ett lår på axeln.
Han hade följt en älg i tre dagar men nu var familjens överlevnad säkrad. Flera skidresor fick företas för att få hem allt kött. (bild från nätet).
Femtiotalsflytt
Så småningom flyttade familjen till Vivstavarv, fick rinnande varmvatten, elektricitet, badkar och försörjning med arbete på båtvarvet.
I dessa go
da tider formades Ulfs pappa Tore. Han blev svetsare.
Vivstavarvs sammanhållning är omtalad och jobbarna fick bygga egna båtar på fritiden. Pappa Tore och en kompis hyrde in sig i verkstadslokalerna, ritade och byggde var sin stålbåt. Det tog fem år. Under tiden föddes Ulf.
-Somrarna för oss var helt enkelt båten, säger Tore. Vi gled ut första dagen på semestern och kom hem sista dagen innan arbetet.
Vi kryssade upp och ner längs Norrlandskusten och familjen blev lika sammansvetsad som borden på båten.
Mor och dotter var hästintresserade så stall ordnades och parallellt med hästintresset byggde far och son allehanda tingestar i garaget. Ulf hade en pool på båten.
Född mekaniker
-Ulf blev snabbt ”självförsörjande” . Mopeder och buggys och motorcyklar kom till endast med enstaka insatser från pappa Tore. Somrarna spenderades på havet.
Så småningom blev en utbildad Ulf chefsmekaniker på en verkstad i Göteborg.
Där uppfann han en tvätt för entreprenadmaskiner och så en dag ringde telefonen hos pappa Tore.
-Hej, jag tänkte bygga ett hus. Har du tid?
Tore spenderade flera års semestrar i Götet. Tidigare hemma, med båtbygget och i garaget var det han som visat sonen handgrepp, genvägar och trix. Nu var det tvärt om. Pappa Tore var grovis och sonen Ulf var arbetsledaren som ritat sitt hus själv.
Fick pappas båt.
Somrarna med båten blev kortare och Tore skänkte båten till Ulf som också älskade sjön. Den kördes ner via Göta kanal av de två sjöbjörnarna som sida vid sida ridit ut många stormar och haverier.
Nu fick Ulf arbete i Norge som ansvarig för en besiktningsstation. Telefonen ringde hemma hos Tore igen.
– Pappa, kan vi köra båten till Norge.
Tre man gick ut ur Göteborg men vid Hallandskusten stötte man på storm och fick vända två gånger!
En tredje medhjälpare de hade med sig blev så sjösjuk att de fick sätta iland honom och fortsätta själva.
-Vi fick surra fast oss vid pulpeten och turas om att navigera i den grova sjön, vi filmade på varandra minns Tore.
De kom in i fjorden och mötte solen, ankrade , skakade hand och skildes. Uppdraget slutfört för denna gång. Kort efteråt sålde Ulf båten pappa byggt. Han köpte en annan jättestor som var i uselt skick full med rost, ruttnade fisk och bråte. Telefonen ringde igen och ja . . . båten rensade ur och snyggades till. Då kom två norrmän och köpte den till ett mycket trevligt pris.
Många äventyr
Parallellt med detta åkte båda motorcykel. Pappa Tore körde in i skogen i Norge och Ulf fick rycka ut med släpvagn och spännband.
Båda satt senare i en liten daycruiser av plast och tittade på båttävlingar i Göteborgs skärgård.
De hade ankrat i tävlingsleden utan att veta om det och öppnat var sin öl. Då kom en patrullbåt i hög hastighet rakt emot för att rensa farleden men föraren var ovan och fick inte stopp.
Han körde in i båten så den for upp och ned och alla hamnade i vattnet.
Ulf hade utbildat sig till dykare också och Tore är en seg atlet så de tog det lugnt i djupet och dök ut ur båten efter ett tag.
Plånböcker och allt löst försvann men ölen hade de med sig i en plastpåse så det var lugnt.
Funktionärerna skrek, gormade och skakade av upphetsning över vad de ställt till med medan Norrlänningarna lånade en tross, kopplade till patrullbåten och vred runt sin skuta på plats
När det värsta lagt sig bad patrullbåtens besättning om ursäkt tusen gånger och lovade att ersätta allt.
-Blir bra det, sade Granboms, tog plastpåsen och satte sig i den ramponerade plastbåten att titta klart på tävlingarna.
Med livet som insats
Ulf lämnade Norge men innan dess hade han köpt en liten röd och vit fiskebåt. Han slog numret han ringt så många gånger.
– Pappa, kan vi köra den till Göteborg? De gick ut en eftermiddag i den alldeles för lilla båten och mötte alldeles för grov sjö.
-Vi säger inte så mycket till varandra när det bränner till, säger Tore. Vi vet ju båda vad som gäller och har varit tillsammans på sjön i decennier. Vi jobbar oss igenom med de sysslor som ger mest resultat.
En jättevåg slog över båten och motorn dog. De började driva. Tore och Ulf tittade bakåt mot det smala inloppets klippor och skär.
-Åtta minuter, skrek de till varandra i den piskande blåsten.
De hade åtta minuter på sig att ösa båten och få igång motorn innan de slogs sönder mot klipporna. De hade tre 25-liters dunkar med diesel. Dessa knopade de samman på led, fäste i aktern med en lång tamp och kastade över bord. De hade nu skapat ett drivankare och båten, om än vattenfylld och livlös, rätade upp sig mot vågorna. Ulf kastade sig över motorn och Tore öste vatten för bådas liv.
När vattennivån sjunkit runt motorn och Ulf brottats med den i sex minuter small den igång på något oförklarligt sätt. De tog sig ut ur sundets uppiskade vågor och kunde på djupare vatten och lugnare sjö andas ut. Hade en jättevåg till kommit hade det varit över. En dieseldunk tappade de men det två andra lyckades de håva in tillbaka.
Nya upptåg
De kom fram till Göteborg och samtidigt hade Ulf fått nys på tolv nya skrov till sädespråmar i Ryssland som blivit över då transporterna övertagits av lastbilar. Ulf köpte ett skrov. Skrovet skulle levereras samma höst men det kom bara till Finland där det frös fast i isen. På våren åkte Granboms Finlandsfärjan med resväskorna fulla av verktyg för att köra hem skrovet som hade en spritt ny Caterpillardiesel.
De möttes av en sorglig syn. Motorn hade frusit söder och allt var skövlat, stulet och sönderslaget. De åkte hem igen och Ulf ringde till säljaren som var helt ointresserad av återbetalning.
Övertalning
Under sin tid i Norge hade Ulf hjälp en namnkunnig skinnvästförsedd förening på två hjul att besikta en limousine.
Klubben hade gått på pumpen mot norska myndigheter och vänt sig till den erkänt duktige mekanikern och besiktningsmannen.
Han hade hjälpt dem med intyg och modifieringar så limon klarat normerna.
-Om du någonsin behöver hjälp så ring, hade de sagt,
Ulf ringde nu och en kort tid senare var säljaren av de ryska pråmarna mycket intresserad av att åstadkomma en kompensation.
-Det står två nya skrov med Scaniamotorer i Norrtälje, sade han. Det är samma skrov som till de militära 200-båtarna. Du kan åka dit och hämta ett av dom.
Tores telefon ringde så klart. ”Pappa, har du tid.”
De tog den lilla fiskebåten, surrade den vid relingen på jätteskrovet (21.5 meter långt) och puttrade söderut men det gick inte att styra. De fick svetsa fast en roderkonstruktion på det stora skrovet som kunde skötas från den lilla fiskebåten för att få fason på färden genom Stockholms skärgård, in i Göta kanal och fram till Göteborg.
Idag står en färdigbyggd havskryssare på en egenbyggd, självgående trailer med hydraulmotorer till hjulen (!) i Sandslån i Ådalen. Ekipaget som bär upp båten går alltså för egen maskin. Åren har gått och Ulf har svetsat, konstruerat, inrett och målat. Ritat har han gjort själv. Fartyget har en kran. Ulf brukar lägga till vid någon sjöstad, krana upp motorcykeln ur lastrummet, som också är en fullfjädrad verkstad. Ställa bågen på kajen och dra iväg på dagstripper.
Intill kajplatsen i Nyland, i Bollstabruk, hittade han en tom verkstadsfastighet . Nu går värmen i smörjgravarna igen och hårdrocken spelar. Granboms Mek & Hydraulik lagar allt och Ulf har nyligen varit i USA och fotat gamla jänkare för Worldkustom.
Avtal har han med en lokal entreprenör och allt flera hittar till den gode mecken, ingenjören, husritaren, skepparen, dykaren och uppfinnaren Ulf Granbom.
-Så hamnade han här.
Såna här grabbar poserar inte frivilligt för en kamera. Man får slänga upp den från höften och skjuta i flykten. Oskärpan få man leva med. Pappa Tore Granbom och sonen Ulf Granbom. Bästa sortens krut.
