Jag växte upp med den meningen. Sex ord vars kombination växte ihop till ett läte i den lilla torparstugan.
– Vad skall du göra?
-Fara-bort-i-byn-å-vänne.
Allt levande med hjärta gör det. Pingvinerna, grodorna, kattungarna och kalvarna. Värst är det för fåglarna. Ängsligt trampar de i boet. Ser sina syskon kasta sig ut och så en dag . . .
Jag hade hört mina tre äldre syskon sätta sig i bilen, starta, frikoppla, lägga i ettan och knastrande streta uppför gårdsgruset.
Jag hade inte omsatt det i ord men tre- och femåringen hade det i blodomloppet.
Vid åtta flyttade det upp i hjärnan och vid 12 tittade jag på varje gång det skedde.
Lätet verkade ha accepterats genom åren. Att köra bil var galet olagligt vid 14 men de sex orden i rätt följd låste upp grindarna till paradiset och mamma mumlade bara något ohörbart. Bröderna hade gjort det. Storsyrran likaså. Det var okey att fara-bort-i-byn-och-vänne.
Det var i september 1971.
Jag var fjorton. Jag hade kört bil på gården i ett år. Backat, vänt, slirat, kollat olja, bytt lampor och grusat och puttat på när mamma kört fast i snögloppet. Den vita Kadetten lydde min minsta vink. Jag kunde den. Det var den här septembertiden 1971.
Solen lägre bana fick sydsluttningen att brinna i grönt avdelat av den gula grusvägens svaga utförslöpa i söder. Mor diskade. Med båda händerna i baljan var hon fast i ljummet vatten och grötrester.
– ”Ska bara fara bort i byn och vänne”, hörde jag mig själv säga för första gången. Med överdrivet lugn röst hade jag levererat lätet genom en ytterdörr på glänt och stängt den efter mig.
Jag satt redan i bilen. Den trekantiga nyckeln glittrade. Jag väntade en minut så mor skulle hinna ut om hon önskade stoppa mig. Inget tecken från huset. Jag trampade ur, vred om nyckeln och startade livet. Plastsätena vaknade. Den svarta ratten med blank signalring log. Gasen lekte mot min fot. Gruset knastrade. Jag stod inte bredvid längre, inte utanför, inte bakom.
– Jag ägde ögonblicket.
Tvåan nu, 100 meter, tomtgränsen passerad. Detta var på riktigt. 200 meter. Passerade Åmans. 300 meter och fyran, detta var den stora, vida världen. Gasade. Hastighetsmätaren mellan grönt och orange.
– Yeahh. Tittade på den runda täckplåten över hålet för klockan. Åh, om vi hade haft en klocka. Rekord hade klocka men inte Kadett. 
Vägen försvann makligt under huven som jag sett så många gånger förr när andra kört men nu satt Lars-Åke i förarsätet. Svängde svagt vänster i kurvan. Härligt.
400 meter. Ängslig. Långt hemifrån. En gubbe stod vid vägen och längre bort körde en röd Ferguson 35:a.
Rädd.
500 meter. Framme vid vändplatsen tillika Edholms mjölkbord. Rädd. Alla var vid det här laget poliser och angivare i mitt huvud. Tant Edholm som alltid varit så snäll och köpt jultidningar och majblommor, nu ringde hon säkert lagen.
Traktorföraren, sneglade han inte litet väl länge och gubben på vägen!? Han hade definitivt en blank knapp av något slag under jackan fast inget syntes. Militär eller kanske hemvärnet, barnavårdsnämnden, vägmästare, skogvaktare, televerkare eller taxichaufför och vad gör jag här egentligen, vänd, vänd!
Ettan, tvåan, har jag bensin? trean, runt kurvan och där såg jag vårt hus längst bort på raksträckans vänstra sida. 300 meter kvar inga bilar. Jag kommer att klara det. 150 meter passerar grannen Åmans. Ner på tvåan nu, vårt hus, sväng och jag landade nere på gården.
– Puh jag hade klarat det, men var det redan över, nej bara litet till.
Jag vände och snodde och backade i skydd av det stora äppelträdets bekanta skuggor. Den svarta ratten löpte mellan mina fingrar precis som jag sett den göra när brorsan kört. Ratten liksom snurrade upp sig själv när man släppte kopplingen framåt. Jag hade följt mina syskon. Mitt liv var fulländat.
Jag öppnade dörren till huset. Det kändes som jag varit borta en vecka.
– Hallå, jag är hemma, bilen gick fint mamma.
– Jaha, vad bra då, svarade hon från kammarens telefonhörna.
Jag hade flugit ut och ängsligt tagit mig hem igen. Det skulle upprepas många gånger.
– Gör vi något annat i livet egentligen?
Hej Lars-Åke ! Som alltid roligt att läsa dina texter. Jag kör den här övre vägen ibland bara för att minnas naturen och de människor som då levde. Idag vilar de flesta ”bakom häcken ”, som Ramiro Boman sa.
Tyvärr kom jag aldrig till cruisingen nere vid Centrum, jag gick en promenad på morron innan äventyret hade startat och blev bortbjuden på mat på eftermiddan, så jag kom inte hem förrän vid sjutiden, och då var en gammal man redan trött och det kändes verkligen ”ommafallt” att gå på dans vid den tiden. Jag hörde musiken, jag bor ju inom säkerhetsavstånd från Centrum, ca 400 met. fågelvägen. Det lät som ett rejält halaballoo.
Men i TÅ fanns inget att läsa, har vi nån lokaltidning numera ? Nu kommer gnällgubben fram, jag orkade inte ringa och klaga, jag känner numer ingen av skribenterna och gjort var ju gjort, eller egentligen ogjort. Jag hörde av alla som jag träffat att evenemanget var synnerligen uppskattat och jag har ju tittat på bilarna på nätet. Bra att det kom till Ullånger och väckte samhället, det behövs, tack för det !
Varma hälsningar till Dej och hela din familj
Folke Bohman
Lars Åke, du är en sann lirare och med stor kärlek till din uppväxt och din familj.
Men hur i helskotta går det för ditt boende i FL, håller tummarna hårt att du klarar dig från det värsta.
Min son är fast i Tampa, men klarar sig bra hittills.
Kram på dig