Har känt Paul Hodson i tio år. Vi gillar gitarrer och gamla jänkare. Passande nog svänger man av på Biscayne drive. Sedan startar det. The American hang out. Priceless.
Det är tisdag. Natten har varit varm. Ödlorna sitter redan på den liggande stammen vid eldplatsen där jag grillar en korv ibland, njuter av ensamheten och bara kurar i skydd av mörkret. Nu härskar solens platta ljus denna nya februaridag 2020.
Den taklösa Bonnevillen rullar vant vägen norrut längs Mexicanska Golfens blå hav. Från Burnt Stores röda trafikljus hör jag skolbussarna växla upp i bostadsområdet och det luktar sköljmedel från tvättmaskinerna. Solen bränner i nacken. Jag drar med handen genom håret.
-Måste klippa mig.
Lyfter hobbyn 
Viker in på Biscayne drive efter en timme och en välkänd dubbeltomt dyker upp efter några minuter. Paul har lyckats med det som få klarat. Att köpa granntomen och bygga ett garage på densamma. Dubbelgaraget i huset till vänster är studio där vi lirat gitarr många gånger.
Vänskapen började med att Krantz haffade Paul och skrev om den här för många år sedan.
Garaget har portar på båda sidorna så vinden kan dra rakt igenom och lindra hettan. Paul är redan ute. Vi har inte setts på månader. Bilmannen följer Pontiacens fjädrande hjulspel där jag backar in i skuggan under trädet.
Det är ju så det är. Ett besök på tomten av en riktig bil följs med större intresse än en biopremiär. ”Filmen” är bara en minut men intrycken är livslånga.
– Good to see you man?
– Same, same how’e you been buddy?
Sonen är där med en trasig fyrhjuling och vi börjar direkt. Lyfter av säte och bakskärmar, kollar batteri, hittar usla anslutningar varav en gjord med zip-tie. Letar skruv och smärglar muttrar till passning inuti polerna.
Allt går med automatik där vi turas om kring smärgel, arbetsbänk, kabeltänger och batteriladdare. Att lira musik är ett språk som inte behöver översättas. Man bara hänger på sig gitarrerna och kommunicerar.
Samma med meckning. Vi gör och njuter av det mekaniska hantverket. Ett universiellt språk utan ord och man behöver inte veta att zip-tie är det amerikanska ordet för buntband.
Den lilla barnracern startar direkt och vi övergår till större leksaker medan sonen plockar ihop sin sons fyrhjuling. Paul är ingen glidare. Han är en racer. Allt handlar om lyft, duration, fäste och tider. 79:an har fått front från 71.
-Det bara passar rakt av säger Paul. Ja huvva – Cheva är enkelt. Man byter skärmar och front så ser den äldre ut. Huven är densamma för alla år. Sitter en 350 noll trettio överborr i den och 350-låda. Innertaket är ruttet men nu gör de ett ”hårt” innertak till de där bilarna man bara sprätter in. Funkar bra.
– Jag sålde en 10:03 sekunders Camaro med trailer och allt igår. Den var på riktigt. Den här är på kul. Kom du måste se HD:n och ramptrucken jag köpt.
Han pratar fort och priser och allt kommer levererat precis som när man pratar med en riktigt god vän i Sverige.
-Öhh Lars, den här hade jag title till så den har jag byggt om från dragbil till gatåka.
– Vi åker en sväng, säger grabben på 74 år. Allt är nytt i framvagnen. Perfekt shoppingbil.
Alltså den kacklar något alldeles otroligt. Rupp rupp rupp. Elva-och-en-halv-kiloskolvar och racingsoppa. Ljuddämpningen är obefintlig. Den lever om nåt alldeles galet. 
– Vad tycker du Lars? Roligare så här va. Nu kan jag köra med den varje dag istället för att släpa upp den till banan i Bradenton.
– Vad jag tycker?
– Men herreminjee. Det är ju en fullblodsracer med störtbåge och obefintlig komfort och spole och LJUDET. Hur kan den låta så mycket, skriker jag?
– Vad pratar du om. Har du blivit soft säger Hodson ?
– Jag har headers och flowmasters halvvägs. Kommer du in i den någon gång så vi kan åka. Paul är vig som en räka. Jag är en epoxylimmad langust.
I alla fall börjar vi rulla. Folk vinkar i kvarteret. Tror jag det. Vi hörs till Texas. Han sprintar ur och växlar och grejar och allting skakar. Motorn sitter stumt i ramen.
När den blivit varm stannar han och drar i ettan. Kolla så avslappnat han ligger i sätet. Gubben som raceat på bana i 60 år i startposition.
Sen … BOOOM hela grejen sätter sig på bakaxeln, rutan far upp i himlen, vägen försvinner, motorn andas frenetiskt typ ba GAAAAAAH -aaaah -aaaaahhh.
Paul skickar i tvåan och GAHHHHH igen. Greppet är fruktansvärt och sedan trean och putt putt när han slår av och huven ramlar ner . . . .
Den sömniga tisdagen är tillbaka lika fort som den rivits sönder. 
– Vill du ha’n. El Caminon. Jag känner’n. Är nog billig, säger burnoutaren.
Krantzen har precis suktat sig sömnlös över en El Camino där han bor. En 69:a för 12.000 dollar i grannskapet men han har ju byggt jättegarage och är jätteblack.
– 12 grand, jaha, nä den där får du för hälften. Jag kan köpa’n åt dig för de blir tokiga när det kommer en svensk.
– J- jag har inte plats svettas jag och han ser hur jag vill ha den NU.
– Äh, jag kan lägga ut och … du kan ha den hos mej på baksidan som du hade med Dodgen för många år sedan, den löser sig, skrattar Paul och allt blir så enkelt med Mr Hodson.
Hela hans rockband backade upp Krantz&Krantz när vi lirade i USA första gången. Det var 2013. Paul fixade giget och vi fick låna hans trummis och basist och allt. Utan honom ingen spelstart. Vi bara stod på scenen och flinade mot slutet av kvällen. En kompis utan motstycke på andra sidan jorden.
Snuten rullar ut bakom oss. Han bor i området, säger Paul. Det är lugnt.
Vi kravlar tillbaka i samma infernaliska oväsen från smallblocken.
Vid grilllunchen på Sonnys berättar han att han haft hjärtproblem och fått sluta med salt och cigaretter. Lungorna och nedre hjärtkamrarna är paj.
– Jag kunde inte gå igenom garaget. Fick stanna upp och luta mig mot huven för att vila halvvägs, skrattade han.
Krantz berättade om andra hjärtinfarkten nyligen som renderade i fyra stent.
– Jag kunde inte gå upp för backen till mitt hus för det stack som eld i armen. Jag fick vända mig om och backa upp, skrattade jag.
Du måste lira med oss den första eller åttonde mars då hela Krantz&Krantz kommer över för två gig, sade jag. Vi skall spela tillsammans som förr Paul.
-Det vet du kompis. Säg bara till så kommer jag, svarade han.
Så är det. Vi dör. Vi dör långsamt och tyst. Lugnt och städat tar vi liemannen i hand och vandrar artigt, steg för steg, in i landet utan minnen.
