Jan Silén som skriver i denna tidning ringde mej. Han hade nån flummig idé om att hitta sitt avbrutna rodbygge från 80-talet. Han hade alltid undrat vart det tagit vägen. Vad som hänt?
Han hade hittat en 1929 Pontiac när han låg i lumpen. En fyrdörrars sedan så klart men efter ett tag var den en coupé.
– Den blev inte så bra, säger Silén om den saken. Kompisen Ulf Finnström hade fått en 39:a Cheva av en gubbe. Den stod fortfarande kvar i skogen.
– Vi kastbytte. Ulf fick cupan och jag 39:an. Jag, pappa och Ulf hämtade den i skogen en vinterkväll i snöstorm.
Silén berättar vidare:
– Huv och framskärmar fattades liksom halva taket (från vindrutan till B -stolparna). Jag köpte huv och skärmar på en skrot i Arbro och lagade rost resten av vintern. Gjorde nytt golv, fotsteg och lagade rost 20 cm upp på sidorna runt om samt svetsade igen hålet i taket.
Han fortsätter berätta:
– De infällda Cadillac 59 bakljusen fällde jag in, försänkte två antenner, breddade bakskärmarna 10 cm, gjorde nya fotsteg, monterade fram- och bakvagn samt motor å låda. Där någonstans sålde jag den till Jan Lodin i Sundsvall som sänkte taket på den.
I september 2020 ringde Silén igen. Han hade fått mer info. Chevan hade aldrig lämnat trakterna utan skulle stå i ett garage bara någon timme söderut. Den skulle ha varit färdigställd men var nu nerplockad igen. Han ville ge sig ut på jakt. Krantzen hängde på sig kameran och klamrade sig fast.
– Håll i dej. Nu drar PT Cruisern loss!
– Well, inte så ryggstöden lossnar.
En gammal rodkompis till Jan hade spårat bilen. Han mötte upp och tog täten.
Tobbe Hansson hade en hunch om var den kunde stå. Han ledde oss ut i planeten så till den grad att det till slut bara fanns träd och blad att se.
Det gick långsammare och långsammare.
– Han har ju fått vatten i GPS:en, sade jag
Silén muttrade.
– Här finns ju ingen mänsklig aktivitet. Dött hörrö.
Han svarade inte.
– Här har ingen byggt något sedan inlandsisen skavde tillbaka. Finns inte en islagen spik på tre kvadratkilometer. Här har ingen mänsklig hand fumlat sedan Jura och ni tror på ett rodbygge !
Silén tittade på mig med händer stora som målvaktshandskar där han rattade.
– Har vi kömma så här långt så fortsätter vi, sade hälsingen.
I en glänta stod plötsligt några förråd. De hade blivit kallare, molnigare, mörkare. Jag frös.
Vi stannade. En port gick upp.
Silén visade bilderna för gubben där inne. Han studerade dem nogsamt.
– Vad är det här, sade han?
– Min Cheva 39:a som nu skall finnas här någonstans.
– Inte här i alla fall, sade gubben.
I förrådet stod flera byggen. Endast ljuset från porten avslöjade vad som fanns. Kunde den stå längst in och vara nedskruvad till oigenkännlighet?
Tobbe, som var vår sherpas var bekymrad.
– Bilderna är 40 år gamla, sade han. Tänk choppad Cheva 39:a bara.
Flera hade anslutit. Kunde det finnas en? Gruppen mumlade. Vi skulle visst gå en halv kilometer. Plötsligt rörde sig den lilla klungan. Vi trampade in i skogen längs en kurvig stig.
En trio i täten bytte några lågmälda ord. Annars var det tyst. Den råa kylan kröp in i kläderna. Vi måste vara när kusten, tänkte jag.
Stigen slutade vid en bultad grind.
-På andra sidan asfalt?!
Gammal industritomt, byggnader, stål och ställningar. Allt stumt sedan decennier tillbaka. Naturen tog tillbaka mark i form av mossa och sly genom asfalten där det förr varit liv och rörelse.
En port gnisslade motvilligt upp när mannen med kortbyxorna lade axeln emot. Talet blev svårare att uppfatta. Det ekade.
Mera övergivet stål. Betongen fläckig av fukt. En fenmerca, en … nånting annat.
Vi gick längre in. Mörkare här. Camaro klockan nio. Gruppen vidare. En husvagn.
Längre in. Silén stelnade till. 1939 skärmar och huv.
Sedan ett bord med delar.
– Men var stod karossen?
Den som han bankat för 40 år sedan. Han skulle känna igen sitt plåtslageri direkt. Hittills bara anonyma delar till vilken 39:a som helst.
Vi kom runt en mellanvägg till och där . . .
Jag tittade på Silén. Var det rätt? Hans ansiktsuttryck gick inte att ta miste på.
Bilen han hittat i skogen och påbörjat och undrat över i alla år, där stod den. Mitt framför ögonen på honom.
Dammig och demonterad men han visste. Det var den gamla damen.
Det var som att båda kände en rofylld samhörighet. Ett liv hade passerat. Mycket hade hänt. Gruppen drog sig undan en aning. De två fick tid för sig själva.
Fotsteg och fälgar, headers och huvudcylinder, så blev den.
Chevan öppnade sin dörr och vi kunde titta in.
Bygget hade gått i mål invändigt såväl som utvändigt, därefter brukats och stod nu i tur att uppdateras.
Ljuset svek i den låga kupén men Silen såg nöjd ut. Det hade blivit en bil av skrotet. Han gillade alltihopa. De dubbla försänkta antennerna var kvar, den snygga lacken, de hemliga bakljusen.
Han hade räddat den. Den hade därefter ritat svartstreck och levde ännu idag 2020 om än på kryckor.
-Det spelar ingen roll. Den lever. Det var det jag ville se, sade Silén nöjt där vi rullade hemåt i kvällningen.
