Moparbruden från vildmarken

Vi hade sett hennes bilar men vem var hon? Kvinnan som likt i filmen Sista natten med gänget försvann i en korsning. Plötsligt sågs hon igen  i ett baksäte i Hammarstrand. 

(Från 2012)
–Jamen stanna, försökte vi men hon bara skrattade där hon gled bort. Till slut fick vi GPS koordinaterna, 63° 0′ 0″ North, 14° 45′ 0″ East och mötte raggarbruden från den jämtländska vildmarken.

Den gula Dodge Coronetten från 1970 lämnar ingen oberörd. Den sticker ut som en amerikansk dubbelcheeseburgare på ett svenskt julbord där den dyker upp i gatubilden. Ögonen fastnar, öronen fylls och doften av Moparmuskler intar. Tre sinnen av fem slås ut och kapitulationen är ett faktum: Man down, man down!

-Äh, jag är väl en pojkflicka. Körde bilar tills de skar när man var tonåring. Åker varje helg på sommaren.
Mentalt liggande på trottoaren blixtrar Centerlinefälgar förbi och vid uppvakningen gäckar ett halvt bilnummer, en brunetts hårsvall och en sparsam tatuering på en brunbränd överarm.
-V-vad hände?I våra efterforskningar frodades ryktena. Dodgen sades ha fått ny styrsnäcka av ladyn i 20 graders kyla.
-Va, meckar hon själv?
-Mm, hon ligger i en snödriva på vintern och värmer sig med kaffe.

Den röda DeSoton köptes på våren 2008 men så hittade Lotta denna 1970 Dodge Coronet stående i USA i augusti och köpte den också.

Där slutade alla spår. Vi fick inte fram namn eller ort. Telnummer var bara att glömma. Skogen skyddade huldran och jämtarna teg. Det ryktades om Hackås eller någon av Kråksjöns vikar. Vi fick ge upp men sommaren 2011 ringde telefonen. Vi fick ett namn, Ann-Charlotte Nyström. Ingen visste vem det var.

inte ens Eniro men vi hade slagit kroken i damen och när koordinaterna 63° 0′ 0″ North, 14° 45′ 0″ East, ramlade in slöt sig ringen runt 374 medborgare i orten Tandsbyn strax söder om Östersund. En av dem kallades Lotta, en pojkflicka med brunt hårsvall som på sent åttiotal åkte Amazon och mattsvart Taunus med eldsflammor.

Åttiotal och övergång från B18 till V8. Lottas första jänkare, en Dodge Dart 2d ht står på gården. Visst minns vi känslan, mullret, doften, den mystiska oljestickan till växellådan och magfälgarna vi bara hade råd med bak. Lycka!

-Pang, vi hade henne och vi kastade oss på telefonen.
-Men himmel, varför just jag? Mina bilar är bara skrot mot för alla byggen i tidningarna, sade hon på en slak mobillina som plötsligt bröts.
Vi ringde igen. Hon var borta… Hade hon lurat oss igen? Vi skulle inte ha en chans i hennes skogar och mörka vatten. Vi ringde en sista gång – och hon svarade!

Några veckor senare blixtrar Lotta iväg ett leende som får Centerlinefälgarna att se ut som trött kautshuck där hon hoppar upp på bakskärmen. Molnen flyttar sig och solen kommer till gården i Tandsbyn.
-Fota fort, säger hon och jag fumlar med motljusskyddet.

440 biter bättre än 318. Lars-Olov Stolt och Lotta Nyström började som ett par men är numera kompisar. Lars-Olov äger den gröna Dodgen från -69 och den vita Cadillacen.
–Vi hjälps åt med bilarna, säger de.

Hon vill inte posera, hon vill prata bil. Tjejen har, sedan den där mattsvarta Taunusen, haft 40 jänkare! Mycket skruvning har det blivit och Coronetten var inget undantag.
-Vi, (Lotta och dåvarande pojkvännen) tog hem den från USA 2008. En besvikelse, kommenterar hon kort.

-Allt var åt skogen. Fick lägga ner 50.000 innan den ens gick att ta till besiktning. Bara en sån sak som att hela handbromsreglaget var bortkapat, säger det mesta, suckar hon.

-De e´ ju som trevligt med fräscht inuti, säger Lotta lågmält. Hon beställde, färdisydd inredning s.k. style charts till säten och sidor och monterade. Mattan är också ny.

Idag rullar Dodge Coronetten, en 318-bil, med Super Bee-stuk och 440 under huven.
-Det sägs att du skruvar allt själv?
-Det är inte sant, pojkvännen från 2008 är min bästa kompis numera och han hjälper mig. Jo, vi bytte styrsnäcka, startmotor, bränslepump och litet annat inför besiktningen i 20 graders kyla. Det går bättre än vad man kan förställa sig.

Man skruvar i 20 minuter och sedan går man in och tinar upp sig med kaffe. Sedan kör man en halvtimme igen. Bensin på händerna blir kallt förstås men jag har alltid meckat ute.
-Ett garage har blivit till men det är oisolerat och det är rymligare att skruva i ”blå hallen”, säger kvinnan som fick bilen på banan till sommaren 2009.

Den röda DeSoton från1960 inbjuder. Lotta vrider runt den stora bilen på den lilla gården som en moped, trycker in driven på tryckknappen på instrumentbrädan och vi lågflyger behagligt ut över byns smala asfaltremsa. Den ljumma vinden forsar in genom öppen ht, slår stopp mot bakrutan, virvlar på hatthyllan och leker tillbaka över ryggstöd och passagerare.

-Framsoffan var från en fyrdörrars så vi fick klättra över i baksätet men det var en coupé, precis som jag letat efter och vi raggade varje helg då som nu i Hede, Hammarstrand, Västerås och Rättvik, säger raggarbruden som aldrig stått på trottoaren och väntat på skjuts.

Jämtflickan stryker en hårslinga ur mungipan, lutar sig bakåt på helsätet och kisar mot solen. Hon byter underlag i det hon girar nittio grader in på en ringlande grusväg där farten sjunker och hettan står stilla i dungarna.

Så stannar hon det gamla rymdskeppet och kliver ur. En trast lättar ur en rönn och två kritvita kålfjärilar parflyger mot skogens svartgröna fond. Det är tyst. DeSoton kom till Skåne 2004. När Lotta, som andra ägare, köpte den var det mossa på taket, inredningen var smutsbrun och innertaket hängde i revor.

Jag vill ta en bild till på skönheten i byn och hon suckar, kramar mötesplatsstolpen och bränner av en blick som kunde smälta tenn.
Vi fann henne till slut. Jämtlands skogsstjärna och raggarbruden som haft 40 jänkare