2010 stod jag till midjan i snön med en nedsjunken Polaris, blodsmak i munnen och två kilometer att gå hem i ett skoterspår där man sjönk ner till knät vart tionde steg. Där tog jag beslutet. Livet är för kort. Aldrig mera vinter.
Februari 2010. Det här var på den tiden vi höll på med vansinnet att spela på vintern. 35 mil i snöstorm, packa upp i iskyla . . . 
. . . spela, sedan packa ihop på natten och åka 35 mil hem i minus 21 grader. 
-Man borde ha blivit omhändertagen för barnmisshandel.
I ett förljuget försök att uppskatta årstidernas växlingar hade jag inhandlat en snöskoter.
Två kilometer hemifrån fastnade jag. Efter en halvtimmes överhettade marklyft i skoteroverall ställde jag mig på sidan om skotern, tryckte gasen i botten och lät den slira ner sig till klövern.
När den sjunkit klart stack bara styret upp i höjd med min sko. Kravlade hem i ett skoterspår som inte höll för en karl. Under den ”promenaden” formades det jag alltid vetat. Där övergick tankar till ord och ord till handling.
Ett sjättedels liv.
Livet är för kort för två månaders sommar utav tolv.
Tio bortkastade månader varje år .
Den hösten åkte jag till Florida tre månader.
När jag kom hem våren 2011 hade jag köpt ett hus i den eviga sommaren.
Åtta år senare, idag januari 2019 sjunker skotrarna till styret men jag tänkte glida på upptäcktsfärd under palmerna.
Klockan har passerat noon och solen är het. Värmen dallrar på uppfarten där en choppad shoebox Ford långtidsparkerat med öppet tak. Det är lugnt den här delen av året. Kan gå 60 dagar utan en droppe regn december – januari.
Hav och sand och fri lek med bilar i staten där ingen besiktning finns. Inget tak här heller. Man vill ha alla bilar. Kanske man skulle skaffa sig ett shack i träsket och lagra.
Här skulle man kunna gå och peta bland instängda Pontiacs och utsläppta pytonormar och må gott. Sex sju bilar fick man in .. och en åkgräsklippare kanske för framtida barfotaspring.
Lämplig swampsuburban att hämta bilar med. Rulla ut på ängen bara med AC:n på. 
Soppan sjunker igen.
4,60kr/liter.
Det är omöjligt att tanka för mer än 350 kronor.
Gott vinande från bakdäcken på hetasfalten. 
Eller en sån här kanske för svår hämtning av 1969 Charger på övergiven bakgård. Jag vet var det står en. 
I det här skicket ungefär fast det här är väl en Pontiac? Har planlöst slörullat nordöst och stannat vid en tomt. 
Pontiac XXL. Gjordes dom med badkar?
Fortsätter riden i min gamla Bonneville. Dags för en fika vid vattnet. Här fläktar det i alla fall. Livemusik finns överallt liksom svagt kaffe och cinnamon roll. Under the Boardwalk . . .
På’t igen.
Körde upp i ashlet på en Lambo V12:a för att höra ljudet.
– Lät som en gamla tiders höfläkt.
Kryssar söderut.
Hus till salu på vischan med verkstad. Stor tomt på 2 acre. Om ytan är över 1 acre (4000 kvadratmeter) får man skjuta pistol och gevär på tomten. Ställ upp burkar och pang, pang, pang. Ingen bryr sig. 
Snett fotomontage men tillräckligt för en överblick och att drömmarna skall gå igång. Rymligt hus, stor platta med delvis skugga, carport, garage med verkstad plus glasat extrahus och trädgård med kaninburar. Trevlig medelålders änka ville sälja och flytta till stan när gubben avlidit. 225.000 dollar inklusive verkstadsutrustning.
Jamen alltså Florida är underbart. En tvärbroms i 70 och passageraren i katapultstolen bör utlösa sin fallskärm.
Inne i stan tar två kompisar bilder på varandra. Kan inte glömma Pontiacen. Åker tillbaka.
Klampade in på tomten. Robert Simon hade flyttat med sin Barbara från Tyskland long time ago. Killen visade sig ha en jättetomt som krävde golfbil. Vi åkte på djupet i kvällen och han visade alla bilar av olika märken fast alla var Folkvagnar. Vi bara rullade omkring. Allt är så trevligt i USA. Folkvagn jeep, folkvagn pickis, folkvagn roadster, folkvagn Mercedes … jamen kommer i ett senare reportage. 
Pontiacen från 1964 hade han byggt själv. Bakaxlarna, badkaret och hela rasket. Det var ett tag sedan den var i tjänst men tanken var att den skulle rulla igen. Simon drev en VW-verkstad i stan i full vigör fyllda 70. 
Mycket skön man som var öppen för affärer. Kunde skaka fram Mercedesdelar, VW-delar, förmedlade hus, hade grisar och får och till och med fiskar i dammen.
Mercafolkan från Californien var ett kul bygge men kanske ännu mera garaget den stod i.
Florida down south är platt. Simon rafsade ren backen och göt en platta ovanpå (ingen tjäle). Garaget satte firman han köpte det av upp på en dag(!) Isolering behövs inte. Totalt pris 10.000 dollar. (90.000 kronor)
Varför försöker man ens något i backiga Västernorrland där tjälen ständigt pumpar sönder vägar, plintar, torpargrunder, fundament, gjutningar, stolpar och byggnationer som vi svettas med att uppföra för nära och kära och för oss själva. 
Jag bygger (otroligt nog) en garagegrund i Sverige något större än ovanstående. Kostnad för grunden enbart: en halv miljon. Man är dum på riktigt. 
Tackade Simon och Barbara, bytte telefonnummer och fick meny och adress till deras restaurang. ( Så klart drev de en sådan också – de var ju bara 70) Om jag varit dit?
-Det vet du!
Skymningen är som en rullgardin. Stannade bilen och fotade i solens sista strålar. Så mycket att upptäcka. Så litet tid. 
Inom en kvart var det svart. Den upplysta baren i havsbandet lockade men gött också att komma hem och fixa och mecka i 25 gradig värme med garageporten öppen. 
Det är alltså januari. Klockan är sju på kvällen. Bra på radion ikväll. 
Några timmar senare stänger vi butiken för idag och jag drar mig till baksidan för en kvällsfika vid poolen. 
Där spelar syrsorna, … säger dom. Jag vet inte efter 20 år bredvid trummisen men jag saknar dom inte. Jag saknar trummisen.
I morgon kommer en ny dag. Skriver väl och fotar litet. Sladdar runt. Har hört något om en ny cruising norrut. Eller så blir det en tur med båten på kanalerna eller en slink in på Slates bakficka där det spelas jazz och blues på kvällarna, eller något annat.
Innan jag släcker lampan.
Det finns en som möjliggör allt detta.
Jag älskar henne över allt annat. Hon är tusen mil ifrån mig i natt.
– Allt har ett pris.
