Bevistade den årliga vårutställningen i Bollnäs i helgen. Motorrevyn heter den och den hölls för fyrtionde gången. Utställningen i ishallen är startskottet för hobbyn på dessa breddgrader.
Galet med folk. Träffade flera resenärer från tidigare Floridaresor. De såg friska och krya ut. Normala på något sätt.
-Jag skulle säga återställda.
Den där skräcken och blekheten efter nattliga dikeskörningar, afghanska bagagefrakter och utflykter till felaktiga restaurangadresser var bortblåst.
-Människan har en enastående förmåga att reparera sig själv.
Big Henrik Ekbom till och med log.
Asylresan över Alligator Alley
Resan kan ta max tolv deltagare och blev överbokad direkt. När första resans resenärer landade i november 2018 hade jag missat att 12 personer har 24 resväskor. De fick sitta som politiska flyktingar i Ford-vanen detta i tre timmar över Floridas träsk inneslutna i ett berg av packning.
-Tänkte inte på det.
Stockholmssyndromet
Efter den inledningen kunde det bara bli bättre och när de fjorton dagarna var över bokade över halva resesällskapet om resan, troligen i ett utfall av ”Stockholmssyndromet”.
-Ni vet den där psykologiska kullerbyttan som uppstod 1973 när gisslan allierade sig med Norrmalmstorgsrånarna och vädjade till polisen att få bil utsläppta tillsammans med bovarna.
Terrängpontiac.
Stötte på ett nytt gäng resenärer i utställningen. Anna-Lena och Thomas hade till och med Floridabrännan kvar efter resa två som timade i februari 2019. Den blekhet som infann sig när Anna-Lena skrek ”DIKE” till Krantzen och Pontiac Bonnevillen föll ner på underredet syntes inte alls i lördags.
”Franckes bärgning” ryckte ut i kanalområdet.
Trots att Anna-Lena satt i baksätet såg hon bättre än chaufför Krantz som drog ner fronten i dräneringen, detta vid ett parkeringsförsök i skymningen. Med Bonnevilleaschlet rakt upp klev vi ur och gick på fest hemma hos Gunnar.
En av deltagarna rullade fram sin Dodge RAM 4×4 Cumminsdiesel vid festens slut och sprätte upp terrängpontiacen på fast mark så även vi kom hem. Tack Mikael Francke.
Sammanbrott i schemat
Några dagar senare kom det totala sammanbrottet. Krantz hade skrutit om de amerikanska bufféerna, hur stora och goda och prisvärda de var. Gänget såg fram emot rader av onyttigheter de skulle få gå själv och skopa i sig.
Vaknade plötsligt
Vi hade klivit in, blivit anvisade ett bord, beställt och fått dryck när Krantzen plötsligt ryckte till. Han hade plötsligt vaknat ur de dimmor som utgör normalläget för tankeverksamheten.
– Det här är ingen buffé, flämtade han. Här har dom inte sånt. Det här är bordsservering. Gruppen tittade upp från sina plastade menyer.
– Öhh, vi liksom, jag körde till fel ställe . . .stammar ciceronen.
Ingen större reaktion
Jag kan notera att en viss vana har insmugit sig hos resenärerna. De återgick till sina menyer, beställde muntert, tröstade mig i 20 minuter, åtnjöt kvällens utflykt till glada skatt och åt mat de inte bordt.
Ganska fullt.
Nästa resa i november 2019 kan ta 12 resenärer. Jag har 32 anmälda.
På utställningen i Bollnäs anmälde sig två till.
-Jag har liksom litet fullt, sade jag.
Då bokar vi februari 2020, sade de.
– !!! ???
-Stockholmssyndromet.
