Hur allt började.

Nye redaktören på Worldkustom Anders Hjelm, Lindesberg berättar om hur allt började för egen del. 

Allt började i mitten av 70-talet

Hur intresset för USA-bilar börjar är olika från person till person. Någon växer upp med en amerikanare som familjebil, någon annan har en storebror som varit raggare och ytterligare någon kanske lär känna en kompis som har en intressant bil. För min egen del började det i mitten av 1970-talet. av Anders Hjelm. Translation Ellen Kay.

Jag var 10 år och stod och skruvade på min cykel.

En grön med limpa. Eller skruvade kanske är mycket sagt, jag klistrade dit några nya dekaler jag tiggt ihop på stans bensinmackar och fantiserade om ett högt styre då ett dovt muller fick mig att titta upp.

En stor röd bil utan tak vaggade uppför vägen mot grannens hus och parkerade. Jag kikade nyfiket mellan cykelekrarna.

Den stora röda var bred mellan framlyktorna och såg inte alls ut som farsans kattögda Taunus som stod intill cykeln.

-”En raggarbil” tänkte jag. ”Vad gör den hos Nydén? Han är ju rörmokare.”
Han som körde hade långt hår och skägg och såg inte alls ut som de raggarna jag hade sett nere på stan. Han gick in i huset och jag närmade mig långsamt den stora röda för att titta.

GTO stod det på ena bakskärmen och taket var liksom nerknövlat bakom baksätet.

Sätena och dörrarnas insidor hade en gång varit vita och ölflaskor låg på golvet därbak. IIB stod det på etiketterna. Det betydde mellanöl, hade jag lärt mig, 25 öre styck om de var tomma.

Samlat tomglas hade jag gjort sen tidigare och var, förutom veckopeng på 5 kronor, min huvudsakliga inkomst. 5-öreskola från BP-macken och Galanitebilar i plast samt små kartonger med Lego-bitar från leksaksaffär’n var de stora utgiftsposterna.

 -”Vad gillar du bilen?”
Mina tankar avbröts av den långhårige som kom ut med grannens dotter i släptåg.
 -”Eh.. jo.. tuff” fick jag ur mig.
-”Det är en Pånnt-jack” sa han, med betoning på ”jacket”.

Han såg antagligen mina blickar på de tomma ölen i bilen.
-”Vill du ha pantflaskorna?”
Jag kunde bara nicka.
-”Det finns fler på Kalvhagen senare ikväll” sa han och plockade ihop en kasse.

Kalvhagen
I centrala Lindesberg fanns förr en hyggligt stor parkering som långt tillbaka i tiden hade huserat kor i anslutning till ett mejeri. Därav namnet på det stället där traktens raggare samlades på framförallt fredag och lördagkvällar under 1960- och 70-talet.

På Kalvhagen hade raggarna full koll på trafiken på Kristinavägen och de fick husera rätt så fritt.

Det var dit jag smög, beväpnad med plastkassar när TV:n slutade sända strax efter elva.

Väl framme stod jag en bit ifrån och kollade av läget. Kanske åtta, tio raggarbilar och tre gånger så mycket folk som pratade, drack och lyssnade på musik från någon av bilarna. Den stora röda var också där. Efter en stund gick jag förbi och hittade några urdruckna flaskor i en papperskorg som jag tog rätt på.

 -”Hej! Grabben” hörde jag en röst. Det var den långhårige. -”Kom med här.”
Han pekade med tummen mot GTO:n. Därbak låg det fler. Jag plockade raskt ner de som var tomma i en av kassarna. Jag satte mig en stund bakom ratten och lyssnade på rockmusiken som strömmade ur en högtalare. Det lät bra.

 -”Du kan få flaskor av mig med”  hördes från en lindrigt nykter kille med polisonger. Fler och fler dök upp och ville ha bilarna städade. De medhavda kassarna tog slut men det fanns fler i bilarna. När det var slut på pantflaskor försökte jag ta mig hem. Villrådigt betraktade jag nattens byte.

Jag ställde in hälften bakom en sopcontainer som stod i ena hörnet av den stora parkeringen. Där bakom luktade det starkt av piss. Jag förstod att de urdruckna ölen så småningom rann ut här. Vandringen hemåt påbörjades.

Efter en halvtimma återvände jag för att hämta hem resten. Raggarna var borta men några nya tomglas hade de lämnat kvar, prydligt uppställda bakom containern vid mina gömda kassar.

Sommarnatten var varm, det doftade öl och piss men jag traskade nöjd hemåt. Jag var stormrik. 40-50 kronor i tomglas stod redan hemma och det bästa av allt,  jag hade suttit i en raggarbil.

Sommaren efter åkte jag med mina föräldrar till mormor i Sollefteå. Resan upp, drygt 60 mil, företogs i en Fiat 128 och tog två dar med övernattning i tält nånstans i Hälsingland.

Väl framme vid höghuset där mormor bodde for man runt och letade efter något att göra. Utanför ett garage utefter Storgatan hängde några grabbar i min ålder. Jag slog mig i slang med dom och fann att de också var intresserade av raggarbilar.

Vi stod mycket och hängde och kommenterade bilarna som for förbi. Jag var fascinerad av killarnas ordval, de var ju Ångermanlänningar och pratade lite annorlunda, tyckte jag. Modeordet just då var ”stygg”.

Fick aldrig kläm på om det var nåt postitivt men jag tror det, för en av bilarna som passerade oss var en tidig sjuttitals Mopar.

Den var lila och grabbarna sa att den var stygg. Senare har jag begripit att det var en Dodge Challenger lackad i Plum Crazy, en av de starka färger som utmärkte muskelbilarna från Chrysler Corporation under några år.

( Ha, ha jag är från området och ”stygg” var definitivt inte ett positivt slanguttryck, tvärtom.  Vi var inte medvetna om vilka fantastiska bilar som kom hit med oljekrisens  USA.  Den idag så uppskattade kulören Plum Crazy kunde säkert anses som ful-lila i en tid när svart med mirra var, som vi sade,  ”urhäftigt”   / Krantz )

En av Solleftepojkarna hade en äldre bror som var raggare. Minst sagt spännande. Han for omkring i en Chevrolet El Camino. En röd 60:a. Jag minns att jag var ganska fascinerad över att den var så stor. Jag hade en precis likadan, fast det var en plastbil tillverkad av norska Tomte.

En dag blev den yngre brodern och jag ombedda att hoppa in i Caminon, vi skulle hjälpa till att hämta någonting och man var ju inte sen att glida in på soffan. Det dova mullret när startnyckeln vreds om var som musik i mina öron.

Än mer musik blev det när en bilstereo med kassettbandspelare sattes igång, farsan hade ju bara radio i sin sura Fiat, och öronen fladdrade på mig när skön stämsång fyllde kupén:

– ”I’m gonna wake you up early, ’cause I’m gonna take a ride with you”
Det var The Hondells som sjöng Little Honda. Att det handlade om en motorcykel fattade jag inte då men det kändes helt rätt med sån musik.

Rutorna var nedvevade och vi åkte bort mot bryggeriet och lastade av några tombackar med glas och lastade på med nya drickor.

Vi smågrabbar fick varsin dricka för besväret, jag tog en Trocadero och kompisen en Sydapelsin.

Vi bytte när vi druckit ur halva och alltihop kändes rätt så bra. Efter en halvtimma var den första färden i en raggarbil till ända.

Det blev inget mer USA-bilsåkande den sommaren och farsans Fiat kändes ganska liten och trång när vi for söderut någon vecka senare men känslan levde kvar i flera år.

På hösten gick jag på bio på Folkets Hus hemma i Lindesberg och såg Sista natten med gänget.

Vilken känsla! Störtsköna bilar och fantastisk musik. Jag ville bli en raggare. På väg ut från bion såg jag den långhårige från Kalvhagen igen.

Han nickade igenkännande och hoppade in i en ljusgrå PV.

Flera år senare köpte jag min första bil.  En svart fyrdörrars Dodge Coronet från 1966. Med bilstereo och kassetter med rock’n roll.

Jag hann vara på Kalvhagen jag också, innan de i slutet av 80-talet byggde ett fyravåningshus på platsen.

Anders Hjelm för