PENNSYLVANIA. Morgonens regn övergick i fuktig hetta där vattenpussarnas utdragna hjulspår snabbt ångade bort. Utanför fönstret rann vida majsfält och enstaka stugor förbi. av Krantzen
Gårdagens befrielse när George Washington Bridge tog mig ut ur det galna Manhattan och in i skogarna smakade fortfarande gott när jag vaknade på övervåningen i det lilla pensionatet. En katt på mattan i den smala gången till tvättställ och tandborstning hälsade välkommen.
Kaffedoften mötte i trappan. Morgontidningen låg framme och en ödla spratt från fönsterbrädan in i en tapetreva. Fönstren var inte putsade på denna sidan Watergateaffären. En benig, svart kvinna i lila kjol och vit blus hällde upp kaffet. Åttio, kanske nittio år. Gröna örhängen.
-Läs för mig, bad jag.
Jag ville inte att hon skulle gå. Jag ville dela hennes tid här och nu. Jag ville njuta av närvaron och sången när hon talade.
-Pytt, sade hon, sköt ut underkäken och trampade iväg med små steg.
Hennes skor hade en liten fyrkant av plåt ovanpå foten.
Luften stod still så även tiden. Jag visste inte när jag vaknat när jag kommit ner till frukost, vad uret var nu och jag brydde mig inte. Halv tio eller ett – vad hade det för betydelse. Min hand lade några extra dollar på askfatet och tryckte i bordet för att underlätta resningen av min kropp till upprättstående.
-Vill du verkligen att jag skall läsa?
Hon hade kommit tillbaka
– Yes, mam.
Hon snörpte på munnen.
-Ja, en kort stund då men jag bestämmer vad som ska läsas, sade hon ocharmigt, nästan kallt.
-Jag sträckte ut handen till en ordlös gest och satte mig igen.
Hon läste ur dagstidningen. Hon läste utan glasögon. Jag minns inte vad. Bara att det kom en jämn ström av de vackraste ord och den vackraste melodi. Jag lutade mig bakåt i stolen. Detta var en länk till det USA som fanns långt innan jag var född. Hennes vokaler och konsonanter var mejslade ur miljöer till vilka dörrar stängts för alltid. Stängts av tid, av förändring. Hon var en låga som brann klar och ren om än hennes stearin var kort, skavt och skört. Hon läste och jag grät osynligt.
-Jag visste när jag satte foten på hennes stentrapp att vi aldrig skulle ses mer.
—————————————————————-
Och annars då?
-Bilar.
GMC pickis med plastkaross.
Alltid i backspegeln längs de stora vägarna
Allt fanns där. Rubbet
Suburban. Ultracool firmabil. 
Höken i hönshuset
Dessa ljuvliga Mopars
Affärerna man ångrar är de som aldrig blev av. 8000 dollar lågmilare som ny. Vad tänkte jag när jag lämnade den bakom?
