Dahlbergsbrudarna från Iggesund

På genomresa. Ser en bil.  Bensinstationens förföriska glöd får Forden från 56 att brinna i gult, grönt och rött. Jag kan inte motstå utan fotar bilen. Då smäller det till och två tjejer rusar ut, får syn på mig och skriker. -Du har sett oss nu, du följer med. av Krantz
Jag har stannat till i mörkret utanför macken. Samhället ligger still på norrländskt vis.

Ingen syns till. En moped växlar upp i fjärran och tonar bort. Jag har sett Forden från förr och reflexmässigt greppat kameran som alltid ligger beredd på passagerarsätet.

Den overkligt orörda bilen har ett kromad dealeremblem på bakluckan.

Fort Worth står det.  Jag har varit i Fort Worth.

En cowboystad väster om Dallas med trätrottoarer, män i bredbrättade hattar och pistolen på höften där damerna rider på longhorns längs huvudgatan.

Staden hade ett allvar över sig. Här darrar man inte på manschetten. Tänker på femtiotalet då bilen såldes. Snabba klipp och oljemiljarder för vissa. För andra ond, bråd död i vägkanten. Tar en bild framifrån när dörren smäller upp och två personer rusar ut ur glaset.

Kattvigt kommer de ut, en rundar bilen.

Det går på en sekund. Dörren till butiken har ännu inte rört sig.

Hon startar motorn innan den automatiska butiksdörren hinner stänga och kör rakt emot mig.
-Du har sett oss nu så du följer med, säger de.
– ???
– Men hoppa in!
Fort Worth känner jag. Detta är inget läge för förhandlingar. Jag sätter mig i baksätet.

Hon kör fortfarande med ett ben utanför och vi far iväg så löpsedlarna fladdrar.
-Detta kan väl inte vara så farligt, tänker jag. Kidnappad av två småtjejer. Jag knäpper några bilder så länge.
Då vänder sig den ena mot mig och tar tag i min arm. Inte på vanligt sätt. Inget lamt fösande. Det gör ont direkt.

Jag känner igen den exakta smärtan från kurserna på kriminalvårdens brottarmattor.

Den här tjejen sysslar med Martial Art.  Det trygga skenet från bensinstationen försvinner i fjärran när de svänger av  från huvudgatan.

Farten ökar dramatiskt. Det här är ingen 312:a från femtiotalet heller. Vad är det för motor, säger jag oroligt.  
Motorn är stulen, säger hon till höger medan gruset sprutar under durken i en skarp vänsterkurva.

Men stopp vad skriver du Krantzen?
– Är det här sant?!
–  Sant och sant. Titta på bilderna.
Detta var min upplevelse och Irene som sitter till höger skriver själv på sin Facebook. ” Vi lämnade inga kurvor osladdade”

Jag har fått nog. Jag sticker vid första chans, tänker jag och den skulle komma fortare än jag anar.  Hon till vänster har ett kodnamn, Yaschen.

Yaschen ställer sig på bromsarna och Forden kanar.  Bommarna går ner.  Nu sticker jag. Då talar Irene till mej.

– Jag vet vad du tänker, säger hon kallt. Du går ingenstans.  Jag möter Yaschens blick i backspegeln. Hon heter Maria får jag veta.

Men jag hoppar ur ändå och hinner ta en sista bild. Maria håller den trimmade motorn på 2400 varv och tåget rusar in mot övergången. Jag börjar springa.

Plötsligt. Den obeskrivliga smärtan kommer tillbaka i armen. Irene säger inget. Hon behöver inte.  Tillbaka vid bilen trycker jag av en bild från höften i dånet från tåget.

Jag hamnar fram. Maria ler. De är totalt överlägsna. Jag kan bara följa med.

– Men vart ska vi, säger jag och hör hur gnällig jag låter. Har ni stulit motorn? Vad hände på macken? Varför har ni en bil från Texas?

– Därför att pappa vägrar delad vårdnad, säger Maria och svänger in på en gård med slaktade karosser och avlivade mopeder.  Hur kunde det gå så här? Dom har roligt! Skrattar och skojar med varandra. Jag räknar minuterna.

Texasbilar, banjospel, en moped från Alabamas bottenlösa sumpmarker och två bekymmerslösa systrar.

Jag kommer att inte att få uppleva pensionen, tänker jag.

Upp på stegen, säger de och pekar på ett kvällsfuktigt plåttak ovanför mitt huvud.

 

– M-men jag har hala boots.
–  Inte halka, fnittrar de.
– Taket är som is. Handen darrar på stegen.  Jag reser mig upp och kämpar med balansen. Börjar jag glida nu och landar på kota C5 är det kört.  Nacken går av. 
-Ser du, vi är snälla, säger de. Ta din bild nu och kom ner så kokar vi kaffe och fikar bullar från macken.
– M-men, inbrottet och stulna motorn och kontrollgreppen då?
– Vad pratar du om, kom ner nu, vi är inte farliga.

Kaffet smakade och mätarklustret från Oldsmobile 1947 mådde bättre än blomman till höger.

ERF:en (regnummer ERF) hade de ägt sedan 1971, en Ford Falcon som systrarna växt upp med och Irenes första bil.

Systrarna har bytt motor tillsammans och rullat många nätter i den. 

På köksbordet i föräldrahemmet ligger alltjämt verkstadshandboken på köksbordet.

Bilen har ändrat skepnad år från år när Dahlbergs fått en plötslig idé och skridit till verket  med inspiration och kraft.

Maria är billackerare men det har aldrig hindrat henne från att ha litet kul med burkarna i garaget. Langa hit så kör vi!

Pappa Conny Andersson äger den fina Volvorodden och har haft flickorna i garaget sedan de var små, också det en urkraft och alltid där med tips och en hjälpande hand.  Marias rodbygge är bara ett  av alla exempel.

Conny Andersson och Maria billackerare bygger på Marias Ford 1925 hittad i Delsboskogarna.  Byggstart vintern 2014. Det blir original takhöjd på den handbyggda pickuphytten. Originaltanken är kvar.  Lampor från Citroen B11 testas.  Styrsnäcka och pitmanarm från Amazon sitter där redan liksom en droppad axel med PV-spindlar och Volvo 260 skivbromsar.

Woodoo-motor. 

Motorn skulle vara ett smogat norskt originalblock men de fick den inte att gå riktigt. Så en dag läste Conny om Long Beach-motorer med ändrad tändföljd.  Han bytte slangarna till tändstiften och POW! Den ”rostiga” snurran är ettrig som en retad geting. Snacka om sleepermotor.
– Den andas 400 hästar, säger Conny.

Maria bygger för fullt och ser fram emot att få måla bilen.

Den här blir ”Marias design” säger hon.

Sedan vill man ju åka litet också så syrrans ERF kräver en del kärlek emellanåt.

Ford Falconen från 1961 heter också Futura. Ford Falcon Futura där Futura står för lyx.
– Vi letar det fortfarande säger Conny och tjejerna.
– Letar efter vad??
– Lyxet, säger de.

Kan det vara nervevbara sidorutor, eller kromet runt framrutan tro?

Familjen har nära till skrattet.

Det märks att trion är kompisar med samma intresse.  Så har det alltid varit, säger de.

Pappa byggde en moped med sidovagn så tjejerna kunde åka tillsammans.

Vagnen är besiktad för 12år eller 150 kilo vilket som uppnås först läser trion i pappren och håller på att dö av skratt åt besiktningens notering.

Han är flink i garaget pappa Conny, idag nervarvad efter en Stroke.
-Jaha säger jag medlidsamt.
– Ähh, det är lugnt.

Som förut ungefär bara det att jag inte kan derivera baklänges i procent, säger Conny också är det där igen.
Skrattet.
Lyxen har de inte  inte hittat ännu men humorn har de funnit för länge sedan.

Men Forden då? Berätta om den. En präst som hette Holley (!) var förste ägaren till den i USA.  Den har rullat 83.878 miles alltså inte 14.000 mil.  Motorn stals ur den och då blev det stopp på mätaren. Idag sitter en 351 Windsor stroker i den.  Stroker betyder att den har fått en annan vevaxel som gör att kolvarna färdas längre i loppen skapande mera motorvolym. Motorn kan bli på allt från 357 till 427 cubiktum.  Bilen är i övrigt orörd efter alla år. 
Det känns konstigt titta in i den igen.
– Bara inbillning säger flickorna och fnittrar.
-Jaha, jag kliar mig i huvudet och åker hem. Allt var inbillat, sade de . . .
 
… och ändå