Hasse Carlsson startade Classic Motor.

Hasse Carlssons berättelse om tiden före motortidningarna är häpnadsväckande! Worldkustom har fått chansen att sitta ner med en av de riktigt stora pionjärerna inom hobbyn. by Lars-Åke Krantz  
Hasse Carlsson växte upp i ett arbetarhem i Eskilstuna på fyrtiotalet.
– Föräldrarna var lågavlönade och det fanns inte pengar till någonting. Pappa var svarvare och mekaniker men cyklade, säger Hasse utan omsvep.

Vi sitter i soffan i Florida. Sambon Bonnie Vanlandingham fixar runt i huset.

De har  fin utsikt och garaget är fullt med bilar. I Sverige finns ett par hus till med flera bilar.

 Hasse sålde tidningen Classic Motor 1994 när papperstidningarna stod på topp.

54 år gammal avslutade han sitt arbetsliv, köpte kåk i Florida där han fortfarande,  efter 22 år, lever bekvämt under solen på vintern.

Med sina 76 år har han reporterskärpan kvar i blodet och är lätt att intervjua.

Årtal och minnen kommer serverade på silverfat och han meddelar artigt när han gör ett hopp i kronologin.

– Ett ess!

Det känns som att snacka med en kompis på 45.

Hasse Carlsson är kul, rak, fantastiskt kunnig och har en historia att berätta som få.

Här i Worldkustom bjuder han dig med på en resa många av oss inte har en susning om.

Det fanns inget motorintresse i familjen. Inget utrymme. Livet var strävsamt men ändå utsiktsfullt i efterkrigstidens  Europa.

Hasse gick i skola på norr i Eskilstuna. En dag stannade kokerskan på Helgesta gård och bjöd på skjuts i gårdens bil.

Det var en Chrysler från 1939. Hasse hade bara drömt om sådana bilar tidigare i sitt samlande av Allers Familjejournals bilbilder som han klippte ur. Nu hade han suttit i en.

Det rådde brist på bilar i Sverige. Folk köade i åratal för en PV,  bilmärken från England var Austin och Morris.  Det som rullade på vägarna  var förkrigsbilar, amerikanska Ford, Chevrolet och Dodge,  jämte Opel,  DKW och Adler med flera.

Hasse cyklade runt och suktade.  Det var främst de gamla amerikanarna han gillade. En 20-tals Nash stod  på en gata intill, likaså Hudson 34, Chev 32 och Chev 35.

Tolv år gammal lånade han familjens gamla bälgkamera från 1932 och tog sina första bilder. Året var 1952.

 

Senare köpte han en spegelreflexkamera Ikoflex och gick loss med svart/vita rullar medan familjen muttrade. Det var ett dyrt nöje den lille höll på med. Sju kronor kostade det att framkalla en rulle. Färgfilm fanns inte.

– En bekant till pappa bjöd oss på en semestertur i sin Hudson 34:a runt Hjälmaren med övernattning i Julita. Jag var 12 år. Den upplevelsen och en senare  färd i 120km/h med mor skrikande  satte oförglömliga spår, säger Hasse som hämtar en bok.

-Jag har skrivit flera böcker,  säger han.
90 bilar på 40 år heter den han visar  och jag förstår plötsligt den obevekliga låga som tändes i tolvåringen.

Femton år gammal jobbade Hasse på ”Boköbergs”. Förlaget och tryckeriet  som bl.a. gjorde Öbergs Spelkort.

 

Nu kunde han framkalla sina bilder från Ikoflexen litet på sidan i jobbet.

Två år senare, 17 år gammal, var han bilägare.  Hasse hade länge haft koll på en A-Ford i stan.

Det var farfars kompis Jonsson, en droskägare, som ägde den.

Forden var hans privatbil.  Bilen hade sålts till en yngling helt nära Hasses hem och han såg den varje dag.
– Jag vågade inte gå in och fråga om bilen, jag hade inte åldern inne och inga pengar heller för den delen.
Plötsligt några dagar före jul 1957 dök den upp på annons i dagstidningen.
A-Ford körklar 200:- stod det.
Hasse ringde och det var den Forden. Räddningen var farfar som visste att ”Jonssons Ford var bra”.
– Du röker inte och snusar inte. Här,  sa farfar och plockade upp 200 riksdaler.
Pappan, som hade körkort , men som inte kört på flera år följde med Hasse på provkörningen där ägaren körde.

Forden fick soppatorsk precis utanför familjen Carlssons grindstolpar så affären gjorde upp sig själv kan man säga och Forden rullades in.

-Jag gick till jobbet med bilnycklarna i fickan trots att jag bara var 17 år och inte hade körkort, minns Hasse.
Far  och son hjälptes åt att göra nya fotbrädor och mamma sydde ny klädsel.
När våren 1958 kom hade Hasse nytaget körkort, A-Ford, bensinbetalande kompisar i baksätet, flickor på framsätet och smak på livet.

Batteriet var slut och att köpa ett nytt fanns inte på kartan. Det kostade 50 kronor.  En veckolön för Hasse.
– Vi tryckte på startpedalen och vevade där fram samtidigt.
– Bensinen kostade 40 öre litern vilket var dyrt när man tjänade fyra kronor i timmen. En full tank kostade 15 kronor,  samma som en liter kostar i Sverige idag.
I köpet ingick också ett löfte att skjutsa föräldrarna när det behövdes samt att semestra i den.
– Fast vi blev förvånade när skatten kom. 222 kronor. Mer än vi betalat för bilen.
A-Forden såldes och inbringade 350 kronor. Hasse hade, med hjälp av arbetsinsatser från mor och far,  tagit sitt första steg i bilförädlandets konst.

1964
Åren gick. Hasse bytte bilar som skjortor, pappa tillverkade verktyg på jobbet och ryckte ut och gängade om p-ändar när de släppt i styrstagen.

Rosthål i golv lagades med skruvade plåtar och däck flyttades över sedan bilen var såld.  Ungdomssynder men även bilhandlartag på den här tiden.

1964 arbetade Hasse med tillverkning av klichéer på tidningen Folket. Plåtar som tidningen trycktes ifrån.

Nu hade han tillgång till en hel fotoavdelning så nu kunde färdiga foton tas fram på de bilar Hasse alltjämt fotade.

Nu kom även eländet bilbesiktning och allt blev svårare för att inte säga hopplöst för en ung bilentusiast med drömmar om vrålåk och udda bilmodeller. I ett nafs skrotades allt bort. Massor av roliga bilar som rullade försvann över en natt.  Sista sucken var att försöka köpa en bil med slutsiffra två.  De bilarna skulle in sist till bilprovningen.

Fanns inga biltidningar med annonser.
Ett sug uppstod efter långväga bilannonser. Hittills hade de lokala tidningarna räckt men nu försvann alla roliga bilar.  Sökbehovet blev mycket större och det fanns inga biltidningar med bilannonser!

Jag bara gapar.
Jag bara gapar där jag sitter i soffan.  Vad säger karln?  Kaffet har kallnat i koppen under den strida strömmen av antecknade data och .. men …. vänta….
Hasse hämtar nytt kaffe och sambon Bonnies kex smakar fantastiskt i tvärstopp-pausen.

Jag hämtar andan. Vad sade Hasse nu?!! 1964 var jag 7 år.  Hasse 24år. Det fanns inga bilannonser – typ ?
– Nä, i Stockholms dagstidningar letade man ju men annars var det svårt.

Hasse Carlsson berättar:
– Ja alltså det enda som fanns var veteranbilsklubbar och deras tidskrifter men veteranbilslubbarna  var så fina och tillkrånglade att där fick man inte annonsera.

För att få vara med i en veteranbilsklubb och åtnjuta klubbtidningen var man tvungen att bli inbjuden av en som redan var med i klubben.

 

Dessa var slutna sällskap där man kom in på nåder, berättar Hasse.

Hasse hade en kompis i Arboga som hette Conny Hjalmarsson och denne Conny hade en kompis i Eskilstuna som hette Alf Jonsson.
– Vi ska starta ett blad med gratisannonser som heter Signalhornet, uppkallat efter ett amerikanskt blad, sade Conny och Alf en dag till Hasse.

– Japp, jajamänsan, det blir en fristående tidning med gratisannonser för entusiaster. Inga krav. Inget medlemsskap. En tidning bara rätt och slätt – utan klubb.

Vilken vild idé!   En motortidning om veteranbilar  i luften bara sådär ..  utan medlemsavgifter.  Hur skulle det kunna gå?

Första numret bestod av stencilerade blad.  Upplagan var 80 exemplar. Lösnummerförsäljning fanns inte utan de postades ut till intresserade.    Hasse som redan hade massor av bilder skrev artiklar och hjälpte till bara för kul.  Tidningen blev tjockare, trycket blev bättre och läsarna flera.  1969 kostade en helårsprenumeration 15 kronor.

1973 var det en riktig tidning men både Conny och Alf hade börjat ledsna.

Det var väldigt mycket jobb med publicerandet och de hade båda ”riktiga” karriärer. Under tiden hade Hasse växlat upp med fler artiklar och mer inblandning i Signalhornet.

1974
Året efter, 1974 köpte Hasse signalhornet av sina vänner Conny och Alf.

De fick 1000 kronor var.   För 2000 spänn hade Hasse Carlsson nu en egen tidning.  Första egna numret kom ut som nummer 1  1975.

Overload. Nu är vi där igen.  Overload. I en papperstidning hade varit stopp här. Vi har nått max sidantal för ett och samma ämne.
I Worldkustom får du mera.
Mycket mera.
HiiDet var ingen abrupt övertagande utan Conny och Alf hjälpte till i övergången liksom Hasse hade hjälpt till i starten.  Tidningen gick inte runt och kunde inte  försörja Hasse utan han jobbade nu som säljare på Uddeholms Stålfabrik.  Hasse växlar sin 1952 Chevrolet i Florida. Han har precis legat under och skrapat armarna i kampen med trilskande växelstag.

Hasse stod i garaget när Worldkustom kom.  Chevan har uppdaterats med dubbla förgasare.  -Jag är ingen skruvare sådär men fixa litet har man alltid gjort, säger Hasse.
Med sitt brinnande intresse tog nu Hasse Signalhornet till nya höjder. Han dubbelarbetade och drömde om 2000 prenumeranter.

1980
1980 kom barn nummer två i familjen och nu såg Hasse sin chans. Han tog ut ett års pappaledigt.
– Uddeholm var skitförbannade, men kunde inget göra. Jag hade ju rätten på min sida, ler han.

 

Från dubbelarbete ökade han nu till arbete dygnet runt. Hasse var 40 år, byggde hus och garage, renoverade bilar och försökte samtidigt gasa upp Signalhornet till självbärande.

1981 hade Signalhornet växt till 1000 prenumeranter.

Hasse chansade och slutade på Uddeholm som blev ännu mera pisst .

 

Nu gick tidningen ut i kioskerna som en riktig tidning.
– Vi tryckte i  Bjästa och i Finland. Vi jobbade hårt med att få ner kostnaderna och samtidigt höja kvalitén.

Signalhornet hade vid det här laget  blivit alla veterangubbars kelgris. De nogräknade entusiasterna såg nu Signalhornet som ”sin tidning” då inriktningen var såväl europeisk som amerikansk men viktigast av allt. Här fanns bilar och motorcyklar med fokus på  strikt original och inte som i övriga tidningar som kommit till på senare tid.

Classic Motor införs

Men Hasse skulle få på tafsen från de sina, – veteranfolket.

För att nå fler läsare ville han ändra namnet. Namnet Signalhornet funkade nog bra till en början men nu var 80-talet här med uppsving av raggarbilar och import och nu var det töntvarning på namnet.

– Dessutom hade några förväxlat den med Vakthornet (!)  (Jehovas Vittnens tidning)
Hasse lade till Classic Motor. Tidningen hette nu Classic Motor Signalhornet.

 

Classic Motor, sade de gamla läsarna. Vad är det?  Byter du namnet avsäger vi oss prenumerationen stormade de.

Besvikelsen var stor där ute.

Tidningen ökade dock med 20 procent efter det.

Hasse lät namnet Signalhornet vara kvar ett tag för att senare under nittiotalet  ta bort det helt.

 

Nittiotalet var här. Hobbyn hade gått rätt upp sedan sjuttiotalet och Classic Motor Magazine blomstrade. Hasses dotter på flaket.

90-talet. Hasse summerar.

1988 hade ett  hus till  byggts  på tomten i Eskilstuna som blev Classic Motors redaktion. Hasse berättar:

– När det slog om till 1990 var vi fyra heltidsanställda och hade 20 i arbetsstyrkan totalt. I den utspridda styrkan fanns frilansare, layoutare, redigerare, företagsannonssäljare och handhavare av privatannonser och där fanns också ett distributionsförlag som hjälpte mig. Det var ett dotterbolag till Lindström Förlag som sedan skulle bli viktigt.

Från att skickat 500 exemplar stencilerade blad på sextiotalet kom nu långtradare med 50 ton tidningar.

Vi hade upplagor på 50.000 tidningar i månaden.

Vi sponsrade Eskilstuna Veterandag och Classic Motor Festival i Örebro som nu håller till i Ånnaboda.
Jag åkte till Hershey och Carlisle som är  jättemarknader i Pennsylvania, köpte bildelar och bilar och fotade 700 bilder (fortfarande med film i kameran)  skrev USA-reportage och arbetade alltid.

En fantastiskt tid där allt var kul, kul, kul.   Barnen och min dåvarande fru skall ha en stor eloge för ett fantastiskt klimat i familjen och för en stor insats.

Vi jobbade från vår gård med två hus och ett garage och omsatte tio miljoner ute i skogen i Eskilstuna. Classic Motor Magazine hette nu kort och gott Classic Motor. Hasses son i framsätet. Fru och sekreterare  bak.

1994
Hasse Carlsson hade haft mycket att göra med Mats Lindström på Lindström Förlag mot slutet. Distributionen växte över alla gränser och Hasse var allt oftare i Lindström Förlags lokaler i Stockholm.  Mats var en mycket trevlig kille.

Så en dag 1994, sade Hasse till Mats i förbigående.
– Vill du köpa tidningen Mats?
– Ja, det vill jag absolut, blev det omedelbara svaret.
Hasse åkte hem. Han hade känt den sista tiden att det var dags för något annat.  Gasen i botten i 24 år hade varit kul och nu kunde han göra annat.

Därifrån gick det  snabbt.  Lindströms kom ut till Eskilstuna och inventerade verksamheten. Allt gick mycket vänligt till.
– Några dagar senare gick vi på banken. Hela summan bytte plats på en enda utbetalning.
De hämtade därefter  inkråmet i redaktionen. Datorer, material, texter, bilder, listor, rubbet.

– I Eskilstuna satt jag med boningshuset, redaktionshuset, garaget och  bilarna. De ville också att jag skulle vara konsult under ett år, säger Hasse.

– Betalningen för detta var nog den bästa jag haft någonsin . Lindström Förlag tog också alla kostnader för affärens uppgörelse.

– Sammantaget ett mycket fint bemötande av Lindström Förlag, säger Hasse Carlsson som 1994, vid 54 års ålder, avslutade sitt arbetsliv och tog långsemester på vintrarna i Florida med boendet alltjämt i Sverige.
-Jag är svensk och bor i Sverige men tillbringar vintrarna i Florida, betonar han.

Bonnie Vanlandingham, ursprungligen från Missouri tog ner sin lågmilare Corvette -74 till Florida när hon träffade Hasse.

Hasse har även en Mustang cab från 95  plus en HD och  . . . ränderna går aldrig ur.
– Numera glider man under radarn i Sverige också säger han. Det är två decennier sedan jag var i hetluften. Ingen vet vem jag är på träffarna längre.

 

 

Gillade du läsningen?