Från Kalle Anka till Colorod

SWEDEN. Jan Silén från Gnarp berättar om sina  första kontakter med hobbyn. När Kalle Anka blev Colorod och moppar blev Mopar. 

Hösten 1976 var jag 13 år och gick i sjätte klass. Nästa höst 1977 skulle jag börja högstadiet i sjuan på ny skola. Man kände sig stor och vuxen så när morsan undrade om vi skulle förlänga prenumerationen på Kalle Anka så kändes det lite barnsligt.

Jag tjatade åt mig lite godispengar och gick ned på Gulf och skulle handla.

I stället för godis så kom jag hem med en tidning som hette Colorod.

En biltidning med ett typsnitt på namnet som en trettonåring inte kunde motstå.

Jag hade bläddrat lite i tidningen innan jag köpte den och föll för en otroligt frän bil.

En bil med motivlack, ekerfälgar, plysch inredning, snurrbara fåtöljer, bar i baksätet, helt enkelt min drömbil.

Och vilka läckra bilar det fanns i tidningen.

Med i tidningen fanns också ett inbetalningskort för prenumeration som kostade bara 55 kronor.

Jag tjatade (fick tjata länge) åt mig en prenumeration på Colorod och bara njöt av varje nytt nummer som kom  en gång i månaden, inte för att man förstod allt vad som stod i texterna men det var kul att bara titta på bilarna.

Lite koll på vad som var ett bilmärke från USA hade man ändå, det var bilar som inte såg ut som morsans SAAB 99.

Kompisen i granngården hade en pappa som körde Cheva Malibu -65 fyrdörrars.

Hans stora syster hade en Cheva -56:a som man tyckte var supersnygg.

En klasskompis granne, en äldre man hade en Cheva Impala -64:a som vi brukade gå och titta på. Vi fick gå ner i hans garage och titta på bilen om vi var försiktiga.

Den var guldfärgad och hade vitt tak och var hur stor som helst. Efter vi tittat på bilen fick vi höra manens berättelser om alla brudar som ville åka med honom när han kom med sin Cheva.

Det var nya historier varje gång men det var nog sant att det bara var bilen som drog brudar för han hade ingen fru.

En annan klasskompis storebror hade en Mustang -66 som han höll på att göra i ordning. Och vilken färg han lackade den i. Svart med nått som hette ”Mirra”. Bilen hade hur många färger som helst när den stod i solen, och han har den kvar i samma skick än i dag.

Lyckan var total när vi en dag fick åka med honom. Han gasade på för fullt och jag satt som klistrad mot ryggstödet. Såg gaspedalen som var formad som en fot, frääääänt!

Det följde med en katalog i ett av numren av Colorod. Comfort Custom hette den. Vi satt och bläddrade i katalogen och såg en pryl som det stod ”Passar alla Mopar”?
-Vad är Mopar?
Märkena Cheva, Ford, Pontiac, osv hade vi koll på, men vad  var Mopar för bilmärke?

Jag försökte med att dom hade stavat ”moppar” (mopeder) fel men det trodde inte kompisen.

Bilkataloger säljer ju inte mopeddelar fick jag höra.

Moped hade vi kört länge, morfars NSU hade jag redan kört slut på plus en NSU till som hade fått plikta med livet i grustaget. Nu hade jag ett hemmabygge med Zundapp motor och den var trimmad. Den gick nog upp mot 60-70 när vi körde i grusgropen och på stigar i skogen.

Vi brukade sitta i baren på Gulf och fika. Kompisens morsa och farsa drev macken och baren. Vi lyssnade vad dom äldre grabbarna satt och pratade om och till sist smög vi fram frågan om vad Mopar.

– Vad var det för nått?

Dom skrattade åt oss smågrabbar men förklarade vad Mopar betydde. Det var inte första gången vi gjorde bort oss för dem.
Kompisen hade en Puch Dakota och då hade vi suttit och hört hur grabbarna trimmade sina mopeder och vi frågade om lite tips. Ett tips var att åka till mopedhandlaren Rosenqvist i Hudik och köpa smärgelduk och slipa ner topplocket med (plana toppen).

Kompisen gjorde som dom sa och skulle vid ett tillfälle skryta för grabbarna att han hade trimmat moppen. Han hade lagt varken namnet eller duken på minnet så när han berättade sade han att han köpt silkesfilt hos Ronnestål.
-Efter det fick han mot sin vilja heta Ronnestål.

By