Många har väl drömt om ett greencard någon gång alltså det dokument som gör att du får vistas obegränsad tid och även arbeta i USA. Greencard är idag smått omöjligt att få.
Det krävs att du köper en verksamhet i USA eller att du får en anställning av ett företag som opererar i USA. Annars … handflatan i ansiktet.
– Jo, du kan gifta dig med en amerikan förstås eller komma dit via dina föräldrar men hur stor är chansen för oss vanliga dödliga som bara vill åka över, slippa vintern och skruva bilar?
– Zero.
Dumskalle
Eller som en god vän och amerikan sade till mej när han storögt fick veta att det var omöjligt att flytta till hans Amerika för en sån som mej.
– Jaså, ja det är klart. När man tänker efter, sade han och mönstrade mig i motljuset från Hudsonflodens vatten.
– Vi producerar nog med dumskallar själva. Vi behöver inte importera dom.
Så för oss finns Green Card Lottery. USA lottar ut 55.000 Green Cards varje år.
Låter som ett skämt men är på fullaste ansvar.
Jag har själv deltagit utan tur men Worldkustom har träffat en som vann ett green card och numera bor och verkar i sydvästra Florida sedan en tid tillbaka. Möt Mikael Francke från Marstrand.
Mikaels föräldrar drev ett båtvarv i turistorten Marstrand.
-Sommaren var en enda hektisk galenskap när miljonärerna skulle ha sina båtar i sjön.
Förväntningarna var enorma, summorna astronomiska och febern total när båten, semestern och livet skulle peakas i juli.
För Mikael började arbetsdagen i december och slutade i september.
-Vi bodde nära verksamheten och ja man jobbade jämt. På söndagarna åkte familjen på en båttur men annars… jobb dygnets alla vakna timmar.
Det blev en livsstil. Det blev till och med så att hade man inget annat en sommardag kunde man bara gå ner till kajen och spontanköra kranen. Det fanns alltid båtgäster som ville ha lyft i- eller ur vattnet.
Jobbar man all vaken tid blir det inkomster och Mikael har alltid åkt jänkare även som tonåring.
Han blev känd som båtkillen som åker amerikanskt och snart fick det gälla även på sjön.
Intresset för Amerika fanns i familjen och föräldrarna köpte ett hus vid havet på Floridas västkust där Mikael naturligtvis trivdes med familjens båtar och bilar.
En dag sommaren 2011 satt han i Marstrand och körde båtkranen som vanligt när det ringde i fickan.
– Are you Mikael Francke?
– …. wh…well yes I am.
– We want to inform you också berättade rösten att han vunnit på lotteriet.
– Vänta sade Mikael, jag sitter i en kran, kan ni ringa om 20 minuter?
Han avslutade och joggade till hemmet som var tystare och lugnare, telefonen ringde och jo, han var välkommen till USA.
Japp nu kommer greencardet på posten och sedan är det bara att åka, tänkte Mikael, precis som även artikelförfattaren föreställt sig, men inget kunde vara mer fel. Nu började en cirkus som skulle ta ett år och kosta över hundratusen kronor.
Nu startade en cirkus
Innan vi går vidare vill Mikael höja en varning för advokatfirmor i USA som bara vill sko sig på att vara mellanhand. Se till att du ansluter dig till lotteriet via en websida som är seriös tipsar han (om det nu fortfarande finns någon intresserad efter att ha läst hela artikeln).
Mikael hade gått med i lotteriet på kul under början av 2000-talet.
Han tecknade sig för liftime alltså han skulle vara med för alltid framöver. Det kostade 100 dollar på den tiden.
Nu 2011 sade den amerikanska rösten angående vinsten i lotteriet:
-Vi skickar några handlingar för dig att fylla i. Klick. Det var över. Mikael visste inte riktigt vad han skulle tro. Bluff eller …. ? Men det kom ett tjockt brev från USA med information och papper att fylla i. Massor av papper!
Det var inte klokt! Det var en bunt på fem centimeter. De ville veta allt om min bakgrund, vart jag gjort lumpen, vilket gymnasium jag gått ut ifrån, om och vilken högskola jag avslutat.
De ville se betygen. Jag hade inga sådana kvar och när jag ringde gymnasiet så jodå de skulle leta fram allt.
Det visade sig då sig att jag inte hade avslutat fullständig kurs i mattematik!
-Nähä
– För att du skall få ett avgångsbetyg måste du sätta dig på skolbänken och avsluta avsnittet med derivata och integraler sade rektorn.
– Dessutom är du skyldig 100 kronor från 1982, upplyste han.
52 år gammal fick Mikael sätta sig på skolbänken och räkna integraler och derivata. Han klarade tentamen, betalade 100 spänn utan ränta och fick sitt avgångsbetyg från gymnasiet.
Nästa papper som skulle fyllas i var familjens utseende. Det visade sig snabbt att ”sambo” inte finns i USA. Nu jublade Marie för nu skulle det äntligen bli bröllop i Marstrand. Att sonen hunnit bli 20 år gjorde inget. Pumpa på orgeln och fram till altaret.
Nästa helkroppsröntgen.
Familjen skulle strålas från topp till tå och röntgenplåtarna skulle bifogas handlingarna.
Börjar det bli löjligt kära läsare? Ta’ t lugnt, det blir värre!
Amerikanska ambassaden godkänner bara röntgenplåtar från vissa speciellt certifierade läkare i Sverige totalt tre stycken. Det blev till att beställa tid, resa och röntga hela familjen.
Vidare ville USA veta vad Mikaels pappa och mamma var för ena djupingar så noggranna uppgifter om allt plitades ner.
Till detta ville man veta var farfar och morfar var för ena gynnare så det blev till att spåra upp deras liv också.
Allt skulle levereras på engelska förstås och passa i de amerikanska rutorna där man har helt andra sociala system och namn för titlar och data.
Jag hade aldrig klarat det
-Jag hade aldrig klarat det utan en amerikansk advokat, säger Mikael som alltså fick förtroende för en kontakt på andra sidan som såg till att alla dokument hamnade i rätt ordning. Var det klart nu då?
Näe, nu skulle han ha 11.000 på banken dollar alltså. 100 000 svenska ungefär. Mikael fick låna ihop så han kunde presentera summan på ett konto. Men det räckte inte.
Nu var det bra med en sponsor.
Jänkarna önskade att han skulle ha en kontakt i USA som kunde stå som ekonomisk garant om utifall fallskärm och svångrem och hängslen och mammor och pappor och Bambi alla dvärgarna skulle fallera. Hur löste man DET? En amerikansk sponsor?
Genom alla båtmiljonärer som passerat varvet i Marstrand hade de haft kontakt med en person boende i USA . Han skrev på.
– Klart äntligen!
Nej, tok heller. Nu skulle man på intervju till amerikanska ambassaden i Stockholm. Klädsel: Casual business stod det i instruktionerna. Det är ingen hemlighet att blanka skor och slips är lag på jobbet i USA såvida man inte lägger asfalt. Den informella tröjpraxis vi har i Sverige är en omöjlig tanke i USA.
-Hjälp, jag har alltid t-shirt och jeans sade Mikael som nu fick ta hela röntgade familjen till fina varuhuset och köpa kläder som de skulle ha en gång.
– Gick på 4000 spänn.
Iväg till Stockholm. Datumet var den 4 juli 2012 och det var årets hetaste dag.
I kön av sommarfräscha au-pairflickor som skulle söka sexmånaders visum till USA stod familjen Mormon från västkusten, nygifta i slips, mörka kostymer och mamma mormon i strävsam kjol, nylonstrumpor och kontorskavaj.
Svetten droppade inte. Den rann. Nu kom en amerikan ut och han triggades sin vana trogen såklart av de utklädda.
– Ursäkta, jag ser att ni . . . ?
– Vi skall emigrera, sade Mikael. Green Card sir.
– Åhåå och så fick de gå före alla och in i ett förhörsrum där de i 45 minuter fick förklara varför de ämnade flytta.
Inte precis som 1888 när det räckte med en pappersbiljett på kajen i Göteborg.
Efter nästan en timme kom så sista frågan. Varför?
-För att det alltid varit en dröm sade Mikael och det gillade jänkarna att höra.
Det var över. Ambassaden tog deras svenska pass och de fick åka hem med slipsarna urdragna.
Passen kom kort efteråt med amerikanska stämplar där det framgick att man hade green card.
De fick också ett tjockt kuvert på posten som de inte fick öppna. Nu hade de sex månader på sig att emigrera.
Den sista augusti 2012 gick planet och när de landade på amerikansk mark sade de till tullen att de var immigranter.
De blev tagna åt sidan i ett stort rum med liksom en förhöjd del i ena rummet där officiella tjänstmän tågade in för att utreda ärendet.
-Vi lämnade fram det tjocka, förbjudna kuvertet vilket synades och öppnades.
Röntgenplåtar hölls upp mot ljuset och papper vändes.
– Ja, jo detta var nog riktigt och nu slog ljuset om till grönt så det skrek.
Kära vänner välkomna till the great US of A !!!
De blev familjära på direkten.
– Hur har resan varit, hur mår ni, vill ni ha vatten?
Vänligheten hade inga gränser.
Men hur skall ni bo i natt?
Vill ni ha foodstamps (matkuponger)?
– Njä, vi klarar oss sade Mikael också klev de in i det nya landet där social security number (amerikanska personnummer) kom på posten.
De var bara där ett kort tag och installerade sig praktiskt nog i mammas och pappas hus som stod tomt. De vände snart mot Sverige för att sälja huset och avsluta arbetet och ordna med allt praktiskt.
180 dagar
I och med att man åkte till Sverige började klockan ticka. Man fick bara vara borta i 180 dagar. Mikael flög tillbaka och började jobba hos den norska båttillverkaren Nor-Tech. Marie tog sig tillbaka på den 179:onde dagen efter att ha ordnat upp allt i Sverige.
När Worldkustom träffar Mikael har det gått fem år och det är aktuellt att bli amerikansk medborgare. Som svensk kan man dock aldrig tappa sin svenska hemvist så medborgarskapet blir dubbelt.
-Var det värt det Mikael.
-Ja, så klart. Vi är ju kvar eller hur?
Vi har skaffat hus och sonen har jobb på Nor-Tech medan jag startat eget som underleverantör till Nor-Tech. Här kan du läsa mer om Mikael Franckes företag i ett senare reportage.
– Det är mycket jobb här precis som i Sverige men vi trivs och snart blir vi amerikanska medborgare.
Är Green Card grönt?
Svar: Ja.
